God kväll Sv*rige!
Idag kunde jag bara inte låta bli att på olaglig väg ladda ner Fredrik Reinfeldts svindlande verk “Det sovande folket”. Jag värmde en kopp kaffe i micron och drog på mig mina svettluktande stickade sockor. Året var alltså -93 och Reinfeldt hade precis blivit ordförande för MUF. Boken är förmodligen riktad internt till en snäv läsarkrets och inleder med ett slags uppmålande av en hotbild: en sovande människa. En sovande människa som totalt förlitar sig på det sociala skyddsnätet i form av sjukförsäkringar och bidrag. Detta, menar Reinfeldt, är verkligheten. En kall verklighet, som har tappat tron på att människan kan hjälpa varandra. En robot, en slöfock alldeles sömnskadad framför TV:n. Detta är ett kallt, socialistiskt samhälle där medmänsklighet är något man får på andra sidan telefonlinjen av en – lika trött månne – kommunalt anställd. I grova drag handlar hans vision om att avskaffa staten för att det inom alla människor vilar en latent superhjälte och medmänniska som väntar på att få producera produkter som andra ska vilja köpa för att vara snälla. Det demokratiska samhällets själva funktion fungerar som ett slags hämmande filter för att detta aktiva medborgarsamhälle ska kunna fungera. (Jag tolkar välvilligt inte hans ord för demokrati som det jag menar med demokrati, nämligen delade kollektiva resurser och ett radikalt alternativ till parlamentarism.)
Det är svårt att förstå vad Reinfeldt egentligen menar i sin bok. Tror han att välfärdsstaten växte fram av sig själv? Som att den kom som ett slags blind socialist som ville förminska människor till en förtryckt anti-hjälte framför public service? Välfärdsstaten som den “ser ut idag” är en sorg (jag tolkar välvilligt återigen, jag ser ingen välfärdsstat idag). En välfärdsstat som åtminstone är någorlunda sund är medveten om det tragiska i sin egen existens, eftersom den finns till för att vi accepterat kapitalismen som styrande ideologi. Välfärdsstaten är bara som ett slags tröst, en dämpande effekt av kapitalismens blinda styrning. Och vi valde en gång att inte tjäna några pengar åtminstone på just det. Inte på just de konkreta skadeverkningarna. När folk mer explicit, bevisligen, far illa av kapitalismen. Det ska vi väl inte behöva betala för, eller skära ner på för att såna som du, Reinfeldt, vill tjäna pengar på det med. Välfärdsstaten är en nödvändighet i ett kapitalistiskt samhälle. De robotar du ser Reinfeldt, inklusive dig själv och mig, är producerade i ett samhälle där hela våra existenser präglas av din vision om människan som en inre, latent superhjälte. Och den som inte sliter isär t-shirten på sitt bröst och visar sin egentliga superhjälteoutfit drar väl kanske inte i t-shirten tillräckligt hårt. För att den hellre vill äta hamburgare och kolla på Rederiet. Gud vad passivt. Så ointelligent.
Men Reinfeldt vill tycka mer. Det finns vakna människor mitt bland dessa hamburgerätande TV-miffon. I kapitlet “Dagbok i en vaken människas liv” får vi möta den fiktiva personen Johanna som äter fullkornsbröd och gröt till frukost. Hon kommer till jobbet en kvart för tidigt eftersom det är hennes fulla plikt. Mormor ringer men Johanna vill inte prata i telefon för länge med mormor under arbetstid. Ju. Hon har en kompis som heter Johan och som är bra på att fota svartvita bilder. Han kommer bli stor och erkänd – eftersom han är bra på det han gör och det är ju då man blir erkänd. Lilla superhjälten Johan! Johannas föräldrar vill att hon ska följa med på segling nästa sommar. Aha. En vaken människa är alltså förenat med en vit, heterosexuell, medel- eller överklassperson. Ja, det är väl lätt att äta sitt fullkornsbröd och bli en framgångsrik fotograf om du inte känner att exakt allt i hela världen antingen skiter i din förmåga eller rentav osynliggör den. Eller automatiskt inte tycker den är lika bra som Johannas och Johans prestationer.
Reinfeldts har hittat på egna tio budord också! Här är de:
1. Du skall inte skada andra människor.
2. Var rädd om din familj.
3. Du skall inte stjäla.
4. Knarka inte.
5. Ställ krav på dig själv.
6. Var rädd om miljön.
7. Visa tolerans mot andra och ställ aldrig upp
på mobbning.
8. Låt ingen trampa på dig, engagera dig istället
för att gnälla.
9. Skaffa dig en bra utbildning.
10. Bevara barnasinnet och skratta ofta.
Alltså seriöst! Det här är vår statsminister. Jag är en människa med sömnbrist (så jag är inte sovande, hö hö). Jag har skärsår på benen. Jag har skithöga krav på mig själv, för vi lever i ett samhälle där det inte är någon ursäkt ifall du är lite socialt awkward eller mår dåligt en dag. Allt är mitt fel, eller hur, och det finns bara plats för en människotyp hur mycket du än vill påstå att vi lever i ett individanpassat och identitetsfragmenterat samhälle. Det är BULLBULLBULLSHIT. Jag svarar ovilligt när telefonen ringer. Jag vill inte alltid vara tillgänglig. Jag vågar knappt söka jobb längre för mitt självförtroende ligger och skvalpar på marken. Jag snattar, plankar och gråter – inte av bristande moral, Reinfeldt, även fast dina budord tvingar mig att skratta. Jag har ångest och jag förlitar mig absolut inte på välfärdssystemet som det ser ut idag. Gör någon det? Seriöst? Kan någon berätta för mig om den helt och hållet förlitar sig på att samhället inte är en aktiv, misstänkliggörande fiende som tror att man är en girig eller lat jävel som vill ha ledigt en dag på jobbet för att gråten ligger så nära till hands?
Jag känner mig utelämnad, helt och hållet osäker på min framtid, var jag ska bo eller jobba de närmsta två månaderna. Och jag vet att mina vänner har exakt samma problem. Och inte fan har det aktiverat någon latent superhjälte hos oss. Tvärtom blir varje dag bara mer och mer cynisk, extremt osoft och kall. Mina vänner mår inte bra. Och vill de ha hjälp måste de aktivt ringa och tjata, övertyga myndigheterna på heltid om att de inte är BIDRAGSBOVAR.
Känns det bättre idag än det gjorde -93, Reinfeldt? Du skrev att en massiv avreglering av vårt “välfärdssamhälle” skulle dra tummen ur röven på oss – dina sovande robotnikar – tvinga fram lite jävlar anamma. Ditt lilla as. Känns det bra att folk i Sverige idag blir utförsäkrade och inte har någonstans att bo? Att de måste ringa minst åtta personer i hierarkin för att kunna sjukanmäla sig om de har sprutdiarré eller panikångest? Känns det bra att folk super bort sitt medvetande och hamnar i utanförskap och inte får någon hjälp? Känns det bra att SL sätter upp reklamskyltar där de utmålar folk som inte kan betala sin tunnelbanebiljett som elaka och omoraliska? Folk mot folk, det är ju en klassiker. Istället för att bli sura på ett samhällssystem puttar folk istället bort varandra i era jävla glasspärrar som piper aggressivt så alla kan kolla på fattigidioten. Du har inte bemyndigat människor med din politik. Du har avhumaniserat människor till latenta superhjältar som inte finns. Du lever i en lögn, Reinfeldt. Prutt på dig.
BLASFEMISKA TRUPPEN 