Jag har en instinktiv inställning att rata upphöjning av konst, av olika skäl, men på något vis gillar jag när folk som spelar metal tar det hela på fullaste allvar och är obekvämt seriösa angående sitt uttryck och vad det betyder för dem i intervjuer och liknande. Jag tycker ju fortfarande det är lite pinsamt att kolla på och jag skulle vilja ta ner dem på jorden och banka lite vett i dem, men jag gillar ändå att det också blir som en revolt mot den vAnLiGa kOnStEn. Det säger fuck you genom att vara lika dödsallvarliga med sitt engagemang som your regular finsmakiga konstperson som promenerar längs vita gallerier och provar vin. Jag tror jag gillar att det säger att det inte finns EN objektiv konst att luta sig tillbaka på som den bästa, utan att det, TADAAAAAA, är olika för olika människor från olika platser och olika situationer. Så jag njuter lite inombords när metalheads är distanslöst allvarliga.

Jag tycker det är lite knepigt med upphöjande av konst av denna anledning;
Konst upphöjs ofta som en samhällsomvälvande kraft, som uttryck som har möjlighet att skapa nya världar och förändra folks bilder av demokrati och så vidare. Jag ser problem i detta, dels för att alla inte uppskattar kOnSt, och det handlar inte om att alla inte ännu har lääääärt sig att uppskatta konst (snarare är det tvärtom, vissa har lärt sig att uppskatta konst, det är en skillnad), så det är alltså bara samhällsomvälvande för vissa vilket ju tar bort lite sprängkraften i ordet “samhällsomvälvande”. SEDAN ser jag även ett problem om konsten höjs upp som en möjlig demokratisk kraft. För det som sker då är att konsten sätts på en piedestal, dit bara vissa har stegar av mod, kunskap och självförtroende att klättra upp till denna piedestal och dessa egenskaper (sprungna ur position i samhället) gör att endast vissa vågar testa att skapa saker som skulle definieras som konst. Alltför många skulle, i och med upphöjandet, aldrig våga närma sig det. Konstens höga demokratiska anspråk utestänger folk, i sin egen definition. Den misslyckas med det den säger sig göra, för det är inte bara i vad den färdiga produktens (förlåt för ordval) UTTALANDEN som demokratiska värden bör nämnas, utan dessa så kallade samhällsomvälvande värden bör finnas i själva FORMEN för skapandet, vilka som är inbjudna till det och på vilka premisser. Det skapas ett stup mellan intentionen och de fina orden.

Själv värjer jag mig redan mot ordet konst, dels för att jag inte gillar stora ord som inte har en konkret definition. Jag förstår ordet konst lika lite som jag förstår ordet kärlek. Men också för att i själva namngivandet av ett mänskligt uttryck (hur det än må se ut, musik, bild, text etc) som KONST så säger en att det inte skulle vara allmänmänskligt med uttryck. Att konst är något en gör, om en bestämmer sig för det. Jag själv ser inte klar och tydlig linje mellan en persons plötsliga utbrott i gråt och en annan persons sorgsna toner på en gitarr. Den linjen finns inte riktigt där för mig, inte när jag ser på vad jag tror att grundtillståndet för människan är (ja, jag är en fullständig och komplett idiot som talar om ett grundtillstånd, jag håller med). Den skiljelinjen känns för mig skapad och håller dels folk utanför vissa uttryck av rädsla för att inte kunna bemästra dem och dels skapar det produkter. Ingen kan sälja tio minuter av min gråt, men alla kan sälja tio minuter av min inspelade gråt om jag benämner det som konst.

Jag undrar bara hur ni samhällsomvälvande konstnärer ska få min mamma att börja våga ge uttryck för saker i annat än gråt. Jag undrar hur ni ska få bort prestationsångest hos människor, även de som skapar konst. Jag undrar hur de höga demokratiska anspråken ska infrias när kOnSt redan i sin definition blir en sluten klubb.

Stort jävla P.S. – Jag gör inga som helst anspråk på att det jag skriver här är sant eller liknande, jag har mycket liten inblick i någon som helst konstvärld, men det här är instinktiva känslor jag får inför konst som ord, institution och idé. Rubriken är lite magstark kanske, men jag tycker det. Död åt konst. Men jag skulle tycka det var skitkul att höra vad folk tänker kring detta, kanske särskilt kring det stora glappet mellan “folket” och “konst” som skapas när konst definieras som otroligt högt stående, och den konsekvens som detta ger, dvs att ALLA inte vågar testa olika uttryck och hur det går ihop i en demokratisk tanke (nu går det ju att diskutera begreppet demokrati också men fan vi kanske lämnar det). Jag är alltså inte sugen bara på att få säga mitt så att ni vet det.

Jag vill ju se framför mig en värld där alla kan sitta och kladda med fingerfärg på ett papper utan prestationsångest, som oförstörda bebisar. Haha. Detta är såklart inte realistiskt och jag skulle må fysiskt och psykiskt dåligt om jag vart intvingad till en sådan situation idag, jag hatar oförstörda människor. Men ni förstår tror jag.

Advertisements

Kära Anne Carson. Vilken fin text du har skrivit. Jag gillade särskilt Appendix C – Bringande av klarhet i frågan om hur Stesichoros bländades av Helena. Nummer 9 var bäst, då njöt jag med varje fiber i min kropp tror jag.

”Ingen kan se med en blick som inte själv är en del av det betraktade”. Den meningen ska jag använda, litegranna, tror jag, för att skriva något utifrån din bok. Eller kanske ska jag säga versroman, för så står det om den. Jag har vänt lite på den meningen fram och tillbaka, och jag blir irriterad på den för att jag inte förstår den. (Ungefär som på mattelektionerna sista året på gymnasiet då jag, vad jag minns, grät för att jag inte förstod talen, det frustrerade mig så mycket att inte kunna greppa helheten inom vilken de befann sig i. Jag tror att det i grunden handlar om kontrollbehov. Jag tror mer ofta än jag vet. )

En person hjälpte mig, sa att meningen kan innebära detta; att en läsare av en bok läser om en verklighet inom vilken läsaren själv också befinner sig i. De uttryck vi människor tar del av uttrycker ju det vi själva också lever. Världen (be)skriver sig själv. Eller något sånt. Nu blir jag lite irriterad igen för att det känns som att jag snubblar över meningens innebörd, och det gör ont i den del av min kropp som producerar tålamod.

Vem är Geryon då för dig, Anne Carson? Varför återskapar du honom som den samtida kärlekskranke vingprydde varelse han i boken är? Vad finner du av värde i de antika berättelserna, vad i dem refererar till den nutid vi befinner oss i? Jag vill veta vad du har att säga, för jag är dålig på att göra analyser på egen hand. Jag behöver oftast hjälp. Svara mig gärna även på detta; Var i texten återfinns min blick? Överallt, eller kanske på nedersta stycket på sida 97? Eller är det din blick jag ska söka, och inte min? Jag kanske har missuppfattat allt. Jag byter fokus.

Kära Geryon, du är skapad av Anne Carson, fast först skapades du av Stesichoros. Vilken version av dig gillar du bäst? När mådde du som bäst?

Stesichoros utmålade dig som ett monster, bevingad och eventuellt flerhövdad. Mådde du dåligt som ett monster? Kan monster må dåligt? Eller var du fast i din kontext, var du fast i de ramar Stesichoros satte upp? Tampades du med livets frågor, begär och smärta, eller var du endimensionell, känsloförlamad i din roll som fiendeobjekt? Antingen var Stesichoros version av dig lättare eller var den inte det.

Anne Carson däremot, hon utmålade dig som en klen, rädd men stark och kärlekskrank person. I denna version av dig vet jag att du led, det skrevs i pannan på mig. Kändes det ändå bra, att lida och känna saker? Var det kanske värt det? Tycker du att Anne Carson har gjort dig rättvisa eller lekte hon Gud som projicerade sig själv på din tragiska historia? Var det som att hon gav dig äpplet i Edens lustgård när hon introducerade dig för Herakles? Om jag vore du skulle jag vara förbannad på Anne Carson, men det kanske du inte är. Eller så är du det.

 

Här e´n, Geryon.

Jag vet inte alls hur jag ska göra för att minska mitt hat mot män och medelklass. Det är så djupt rotat i mig, gött av åratal av ilska och uppgivenhet. Denna avsky och någonstans brist på respekt för folk från sådana positioner går ju ut över dessa personer, särskilt när de är mina vänner som jag ju bryr mig om. Jag vill inte att någon ska känna sig förminskad av mig och som att allt de känner illegitimeras av deras uppväxt och könsroll. Fast jag illegitimerar det bara om det handlar om känslor som är direkt kopplade till deras könsroll eller klass på ett sätt som jag tycker känns kränkt(urvattnat ord jag vet). Jag kanske lider av brist på empati för folk i vissa positioner. Mitt inneboende hat kanske omöjliggör någon sådan typ av empati. Eller det tror jag ganska garanterat att det gör. Vad gör en åt det? Bör jag ens göra något åt det?

Jag dras mellan att dels vilja vara soft och inte utöva makt över någon annan eller förminska någon annan och dels vilja säga att fuck you, ni finns normaliserade överallt i samhället, nu är det min tur att prata, och dina känslor är i detta sammanhang sekundära.

Det är väl kanske också sådant som bör pratas om mer, hur en som ickemedelklass vacklar mellan olika positioner och olika typer av identiteter, och all typ av skuldkänslor som kan komma ur detta hat en känner lite varje dag, känslan av orättvisa som alltid är med en, varje tv-serie en ser som aldrig porträtterar en själv etc etc. Jag känner det som att inom feminismen har det funnits extremt mycket sådana här samtal, kring manshat, vad det är, hur det kan te sig, hur förvirrande ens kvinnoroll kan vara och på vilket sätt män kan/bör ta sig an feminismen, vad deras position går ut på och hur det kan kännas för dem. Mycket identitetssnack som jag tror har varit nyttigt och viktigt för de personer inom feminismen som haft den mest ogynnsamma rollen. Men när det gäller klass så famlar jag med mitt hat i mörker, för det diskuteras inte lika mycket kring hur det KÄNNS. Jag har inte ens ett namn på vad jag är. Är jag underklass eller arbetarklass? Vad är skillnaden? Jag vet inte. Så mitt konstanta hat och ständiga misslyckade möten med medelklassen legitimeras aldrig, kan inte beskrivas utifrån en modell som många på något sätt godkänner och anser vettig.

En sak som jag tänker på kring det här är i vilka situationer ett utbrett, självklart och mer känslo- och identitetsbaserat samtal kring klass (som ju feminismen åtnjuter) skulle behövas. Förmodligen har feminismen haft det lättare att nå ett sådant samtal eftersom kvinnor alltid behövts mötas med män, medan underklass/arbetarklass och medelklass är mycket mer segregerade. Jag tycker inte det gills om några medelklasspersoner diskuterar sin medelklassidentitet på, well, let´s say twitter. Det är inte ett tillräckligt utbrett sådant samtal, precis som att det inte skulle vara ett tillräckligt utbrett samtal kring feminism om det bara var män som skulle diskutera feminism och sina könsroller medan kvinnor inte hördes alls i ett sådant samtal. Kvinnor har helt enkelt tvingat fram detta samtal eftersom det levt med och runt män konstant. Det finns kanske inte tillräckligt många uppåtklassresande personer som skulle kunna pusha fram ett mer identitetsbaserat samtal kring klass. Och skulle ett sådant här samtal bara vara intressant för de uppåtklassresande under/arbetarklasspersonerna och inte de som “stannar kvar” i sin under/arbetarposition? Är inte det nästan lite bortskämt då av de uppåtklassresande (ex jag) som ba “jag måste faktiskt få prata om hur det känns för mig här uppe!”. Eller skulle ett sådant samtal vara bra för alla, för att medelklassen skulle bli tvingad till att omvärdera sin egen självklarhet?

Jag vet inte jag, jag tror iaf att jag skulle må bra av ett sådan typ av diskurs kring klass iaf, särskilt med tanke på hur förvirrad jag känner mig i mitt hat, och hur jag skuldbelagt vacklar mellan att dels vilja vara god och att dels vilja synliggöra den typ av bakgrund jag har med alla medel möjliga. Hur jag vill rättfärdiga mitt hat, berätta exakt hur det känns och hur jävla svinig den där medelklass-självklarheten uppfattas av mig, precis som en klassisk grabbighet uppfattas som jävligt svinigt, samtidigt som jag ju absolut heller inte vill vara i vägen, vara krånglig eller jobbig. Under/arbetarklass-separatistiska möten skulle kanske vara något?

Att en är en så kallad kvinna syns ju ofta tydligt på en, men folk runtomkring mig ser inte min klassbakgrund, den är osynlig för dem och jag är nog duktig på att smälta in trots att det ofta skriker i mig av rädsla för att bli påkommen som en smutsig tattarunge som egentligen inte borde få umgås med de jag umgås med. Det förutsätts således att jag är av medelklass-art. Det är en form av osynliggörande, och det är väl dels därför jag blir så jävla obstinat och arg och inte kan sluta tjata om folks jävla fula sommarstugor och körkort och bilar och självkänsla varje gång det förs på tal som en självklarhet.

Ska jag bli mer förstående är alltså frågan, mer förstående och mindre arg? En rumsren klassresare, som är behaglig, eller ska jag vara arg och försöka pusha fram det samtal jag vill se, överfört från feminismen till klasskampen (eh?) för att det är så jävla förbannat sjukligt o-existerande.

Det kanske inte alls är frågan förresten, jag vet inte vad som är frågan. Jag vet inte hur jag ska avsluta detta. Jag vill nog mest säga att jag känner mig bortkommen, skitarg, dålig, osoft och larvig och jag skulle gärna önska mig ett sammanhang där dessa känslor kan pratas om. Ja, och att jag hatar medelklassen, dårå.

MUSIK

Underjordiska toner från Uppsala; https://myspace.com/revealswe/music/songs
Homunculus är nog min favvo. Rått och atmosfäriskt på samma gång, det är bra.

Finns det någon person därute med metalböjelser som uppskattar mina sådana tips, eller postar jag för döva öron?

GÖRA

Om en bor i huvudstaden eller närliggande så kan en ta sig till Cyklopen, http://www.cyklopen.se/,  och hjälpa till att bygga, bära, hamra på väggar eller möbler etc. Det ska byggas på huset fram till sista augusti, då det är tänkt att vara klart. Det behövs folk varje dag, så det är ba å köra. Jag var där igår och bar gipsplattor och det var kul. Finns en skitfet skejtpark precis över gatan från Cyklopen om en gillar sånt också. Ligger i Högdalen.