O-organiserade tankar kring klass-identitet

Jag vet inte alls hur jag ska göra för att minska mitt hat mot män och medelklass. Det är så djupt rotat i mig, gött av åratal av ilska och uppgivenhet. Denna avsky och någonstans brist på respekt för folk från sådana positioner går ju ut över dessa personer, särskilt när de är mina vänner som jag ju bryr mig om. Jag vill inte att någon ska känna sig förminskad av mig och som att allt de känner illegitimeras av deras uppväxt och könsroll. Fast jag illegitimerar det bara om det handlar om känslor som är direkt kopplade till deras könsroll eller klass på ett sätt som jag tycker känns kränkt(urvattnat ord jag vet). Jag kanske lider av brist på empati för folk i vissa positioner. Mitt inneboende hat kanske omöjliggör någon sådan typ av empati. Eller det tror jag ganska garanterat att det gör. Vad gör en åt det? Bör jag ens göra något åt det?

Jag dras mellan att dels vilja vara soft och inte utöva makt över någon annan eller förminska någon annan och dels vilja säga att fuck you, ni finns normaliserade överallt i samhället, nu är det min tur att prata, och dina känslor är i detta sammanhang sekundära.

Det är väl kanske också sådant som bör pratas om mer, hur en som ickemedelklass vacklar mellan olika positioner och olika typer av identiteter, och all typ av skuldkänslor som kan komma ur detta hat en känner lite varje dag, känslan av orättvisa som alltid är med en, varje tv-serie en ser som aldrig porträtterar en själv etc etc. Jag känner det som att inom feminismen har det funnits extremt mycket sådana här samtal, kring manshat, vad det är, hur det kan te sig, hur förvirrande ens kvinnoroll kan vara och på vilket sätt män kan/bör ta sig an feminismen, vad deras position går ut på och hur det kan kännas för dem. Mycket identitetssnack som jag tror har varit nyttigt och viktigt för de personer inom feminismen som haft den mest ogynnsamma rollen. Men när det gäller klass så famlar jag med mitt hat i mörker, för det diskuteras inte lika mycket kring hur det KÄNNS. Jag har inte ens ett namn på vad jag är. Är jag underklass eller arbetarklass? Vad är skillnaden? Jag vet inte. Så mitt konstanta hat och ständiga misslyckade möten med medelklassen legitimeras aldrig, kan inte beskrivas utifrån en modell som många på något sätt godkänner och anser vettig.

En sak som jag tänker på kring det här är i vilka situationer ett utbrett, självklart och mer känslo- och identitetsbaserat samtal kring klass (som ju feminismen åtnjuter) skulle behövas. Förmodligen har feminismen haft det lättare att nå ett sådant samtal eftersom kvinnor alltid behövts mötas med män, medan underklass/arbetarklass och medelklass är mycket mer segregerade. Jag tycker inte det gills om några medelklasspersoner diskuterar sin medelklassidentitet på, well, let´s say twitter. Det är inte ett tillräckligt utbrett sådant samtal, precis som att det inte skulle vara ett tillräckligt utbrett samtal kring feminism om det bara var män som skulle diskutera feminism och sina könsroller medan kvinnor inte hördes alls i ett sådant samtal. Kvinnor har helt enkelt tvingat fram detta samtal eftersom det levt med och runt män konstant. Det finns kanske inte tillräckligt många uppåtklassresande personer som skulle kunna pusha fram ett mer identitetsbaserat samtal kring klass. Och skulle ett sådant här samtal bara vara intressant för de uppåtklassresande under/arbetarklasspersonerna och inte de som “stannar kvar” i sin under/arbetarposition? Är inte det nästan lite bortskämt då av de uppåtklassresande (ex jag) som ba “jag måste faktiskt få prata om hur det känns för mig här uppe!”. Eller skulle ett sådant samtal vara bra för alla, för att medelklassen skulle bli tvingad till att omvärdera sin egen självklarhet?

Jag vet inte jag, jag tror iaf att jag skulle må bra av ett sådan typ av diskurs kring klass iaf, särskilt med tanke på hur förvirrad jag känner mig i mitt hat, och hur jag skuldbelagt vacklar mellan att dels vilja vara god och att dels vilja synliggöra den typ av bakgrund jag har med alla medel möjliga. Hur jag vill rättfärdiga mitt hat, berätta exakt hur det känns och hur jävla svinig den där medelklass-självklarheten uppfattas av mig, precis som en klassisk grabbighet uppfattas som jävligt svinigt, samtidigt som jag ju absolut heller inte vill vara i vägen, vara krånglig eller jobbig. Under/arbetarklass-separatistiska möten skulle kanske vara något?

Att en är en så kallad kvinna syns ju ofta tydligt på en, men folk runtomkring mig ser inte min klassbakgrund, den är osynlig för dem och jag är nog duktig på att smälta in trots att det ofta skriker i mig av rädsla för att bli påkommen som en smutsig tattarunge som egentligen inte borde få umgås med de jag umgås med. Det förutsätts således att jag är av medelklass-art. Det är en form av osynliggörande, och det är väl dels därför jag blir så jävla obstinat och arg och inte kan sluta tjata om folks jävla fula sommarstugor och körkort och bilar och självkänsla varje gång det förs på tal som en självklarhet.

Ska jag bli mer förstående är alltså frågan, mer förstående och mindre arg? En rumsren klassresare, som är behaglig, eller ska jag vara arg och försöka pusha fram det samtal jag vill se, överfört från feminismen till klasskampen (eh?) för att det är så jävla förbannat sjukligt o-existerande.

Det kanske inte alls är frågan förresten, jag vet inte vad som är frågan. Jag vet inte hur jag ska avsluta detta. Jag vill nog mest säga att jag känner mig bortkommen, skitarg, dålig, osoft och larvig och jag skulle gärna önska mig ett sammanhang där dessa känslor kan pratas om. Ja, och att jag hatar medelklassen, dårå.

14 comments
  1. kasper said:

    Gaaah! Skrev en skitlång kommentar dan efter vi hade setts på anarchopride som inte verkar ha kommit fram. Fan då. Tror inte jag pallar återskapa den just nu, kanske senare. Men en viktig sak: dina texter är ofta så sjukt softa och samtidigt ögonöppnande. Borde verkligen få mer spridning utanför den här bloggen om de inte redan får det.

    • Vad bra att du känner så! Ja, jag vill ju öppna upp till samtal, och enligt mig finns det inget bättre sätt att göra det på än att säga allt som en är osäker på. Kom gärna med din längre kommentar senare om du orkar!

  2. hatar medelklassen said:

    så jävla bra ordsatt på många tankegångar jag har. dock känns det som en ny tanke att bearbeta hatet mot medelklassen på något sätt, men det känns vettigt. främst att hitta någon slags grund att utgå ifrån när en ska prata klass. separatistiska samtal tror jag är jättegivande, hur separatismen ska uttalas tycker jag fortfarande är svårt. men på senare har jag haft så många givande samtal med personer som har en annan bakgrund än den trygga biofamiljs medelklassbakgrund och formulerat en del delade upplevelser som jag aldrig tänkt på att jag känt mig väldigt ensam om att ha haft, eftersom precis som du skriver att det inte är den verklighet som blir representerad. erkännandet och uppvärderandet av sånt som rör sig utanför överklassen och medelklassens normer tycker jag är jättegivande personligen.

    att prata om det i större utsträckning och i större grupper tycker jag är svårt, då det ofta känns för personligt, eftersom mina historier om min bakgrund rör sig utanför det som är bekvämt att prata om, medan andra har lätt för att berätta detaljer som blir som små mysiga verklighetshistorier som “alla kan känna igen sig i”. jag känner igen mig eftersom det är dom historierna jag läst om, dom jag sett på tv, och igen blir mina historier “sjuka” “onormala”. jätteofta när jag pratar om mina relationer eller ickerelationer till min biofamilj och andra inblandade personer använder jag orden “sjuk” och “konstig” och ofta möts jag av “oj” (och misstänker att dom tänker jaha det är därför den är si och så tex har svårt att lita på folk pgav det som hänt och att dom kommer behandla mig därefter hädanefter) och vågar inte riktigt berätta mer då jag inte utgår från att dom vill höra på “mina sjuka historier”: därför är det så skönt när jag möter personer som är öppna och insiktsfulla kring sin bakgrund (personer som är medvetna om sin trygga priviligerade bakgrund inräknat) och då vågar jag också berätta min verklighet. och då känns det absurt att jag inte vågat berätta vissa saker för någon förut. så mycket skam och förnekelse, typ att jag tror att ingen kommer vilja ha med mig att göra pgav obehaget kring mina verklighetshistorier om min bakgrund. typ precis som när någon berättar om att den fick sin första cello när den var fyra år och beklagar sig att den känner prestationspress från sina bioföräldrar (detta kanske är jätteförminskande men ett ganska harmlöst exempel ändå som ej är riktat som ett personangrepp i denna kommentar) så vill jag kunna ha lika lätt för att berätta om hur tex avsaknaden av pengar och mat, missbruks inverkan och sexuella fysiska och psykiska övergrepp av vuxna personer som hade ansvar över mig stressar och pressar mig och avgör vilka beslut jag tar i mitt liv och därav avgör mina livsvillkor. men då är jag rädd för att det ska bli för obekvämt. också jävligt rädd för att det ska framstå som att jag gör mig till ett offer under min bakgrund. att det ska låta som att jag inte har något ansvar över vem jag är idag. och som jag läser i din text, att jag känner mig löjlig som sitter här med min klassanalys och med tillgång till massa medelklassiga sammanhang i denna medelklassvänsterörelse och klagar på att “det är så jobbigt för meeeeeeeeeeeej”. jag faller även lätt över till att tänka mig själv som ett offer, utmåla mig själv som ett offer, och jag gissar att det är en effekt av min bakgrund men jag vill så gärna kunna erkänna min bakgrund och ej behöva se mig som ett offer. jag är fett osäker på vad jag skriver i denna kommentar, att det låter skitkefft och att det ska verka som jag bara tar detta utrymme för en chans att utmåla mig som ett offer. fan detta självförtroende. ändå blev jag peppad av denna text och vill ge någon respons.

    tänker också att jag tycker att det är fett störigt i politiska sammanhang när det ska pratas klassanalys att det ständigt utgås från att samtliga närvarande har en priviligerad trygg biofamiljsmedelklassbakgrund och det bara blir en skämtsam jargong där vi som grupp ska visa oss medvetna om vår priviligerade position pgav vår antagna gemensamma bakgrund, visst jag kan med sarkasm se på mina medelklassiga livstilistiska livvsvillkor utifrån den priviligerade position jag har idag, och jag kommer nog aldrig reflektera över det för mycket eller ens tillräckligt mycket, för satans vad priviligerad jag är. men ofta funderar jag på vad fan jag gör här när jag känner mig omgiven av medelklassen och upprepande väljer medelklassen och blir uppmuntrad till att välja medelklassen och ser det som en dörr till en drägligare tillvaro att välja medelklassen. känner mig lite vilsen här hur jag slänger mig med ord, vet mest bara en känsla jag vill förmedla. tänker också att jag väldigt ofta läser av personers bakgrund “fel” och gör en massa antaganden och känner mig ensam. därför tänker jag att det är bra med separatistiska samtalsgrupper där vi kan dela gemensamma upplevelser av olika erfarenheter och tillsammans sätta finger på vad som känns. och tillsammans uppvärdera och erkänna våra och varandras historier!

    insikten om min klasstillörighet eller iaf min klassbakgrund kändes lika starkt som när jag frälstes av feminismen med alla insikter där, och jag är så lättad över att jag hittat dit men likt det du skriver så syns den ju inte på mitt yttre på¨samma sätt som att jag läses av som kvinna. och där vill jag hitta något sätt att förhålla mig till det. jag blir liksom också stött, provocerad och känner mig exotifierad när någon kommenterar och klassbestämmer mig utifrån mina “personliga historier”, eller på olika sätt uttrycker sig om klass, och det tror jag handlar om vana och att jag inte har något att stå på när jag ska prata om min egen klasstillhörighet. jag vet inte ens var den är. eller om jag har rätt att prata om klassanalys eller klyftor när jag själv kan röra mig så fritt. jag känner inte heller att jag på något vis vill agera talesperson för någon slags arbetarklass eller underklass. nu slutar det här också i förvirring. men att läsa din text gjorde mig starkare, hoppas det finns något i denna massa också för dig, eller för någon annan som läser.

    för er priviligerade som läser önskar jag att ni skulle reflektera mer om priviliegiet att ha en relation till er biofamilj. ekonomiskt, trygghetsmässigt och framförallt normmässigt.

    • fyfan vilken fin jävla kommentar, har nu läst den två gånger och kommer förmodligen läsa den fler gånger i framtiden.

      jag tycker det är talande att det kommer så mycket ord ur dig vad det gäller det här, som att din bakgrund har väntat på att få bli talad om, och även din nutida position. och jag tycker också att det är talande att din kommentar är precis lika förvirrad och ambivalent som mitt inlägg. just därför är idén om dessa separatistiska möten en viktig idé, som jag tror vi borde prata mer om faktiskt. för att vi behöver gemensamt formulera vad vi känner, och också komma underfund med att vi kanske även känner olika och har olika ingång eftersom ju under/arbetarklassen inte är en enhetlig klass, utan bestående av individer med olika uttryckssätt och olika mängd ilska och glädje och såntdärnt, trots sina möjligtvis likartade erfarenheter.

      att hitta både likheter och olikheter, att formulera båda.

      känner oerhört mycket igen mig i att inte kunna prata om sin barndom riktigt, på samma självklara sätt som många andra. det talas om skidor hit och dit, om åre, om stugan, om fotbollsträningen, om allt möjligt, och själv tystnar en för en har inget att komma med i de samtalen. under de samtalen (och de är många och kommer ofta, de är ett sätt att vara social på) blir det ju konstigt att slänga in ett “jag har inte åkt skidor”. det blir konstigt att negera, det skaver till lite och det är irrelevant. men ens egna berättelser innefattas inte i de sociala koderna som finns i livet och kanske därför har det lett till att jag har svårt att kallprata. jag har lätt för att prata om sådant som intresserar mig, språk, harry potter, musik etc, men jag förstår inte kallpratets innebörd, jag vet inte hur en gör, och i bästa fall härmar jag bara. jag tror jag härmar bra. och ibland tror jag att jag härmar dåligt och att jag faktiskt uppfattas av många som “lite konstig”. om detta tvista de lärde i min hjärna ända tills jag dör.

      det är en underlig känsla av att veta att ens egna inflikningar till många samtal skulle stanna av dem. jag vill inte stanna av, jag kan tycka om att prata, därför vill jag ju inte stanna av samtalen. och som du också säger, det känns också mycket konstigt att inleda samtal eller dra upp misshandel, soc eller liknande, trots att det är det som en kan relatera till, och som är normaliserat för en själv. jag vill ju inte gråta varje gång jag pratar om när mamma sydde huvudet och försvann i två veckor till psykakuten, det är i efterhand ganska mycket av en barndomshistoria bara, men folk skulle ju reagera som att det var den jobbigaste sak de hört på länge, stannar upp, och säger just OJ.

      jag brukar nog inte vara så specifik som i den lilla psykakut-anekdoten ovan men jag är nog ganska bra på att med normal röst berätta om min barndom, om det är relevant i ett samtal. jag försöker säga det så slentrianmässigt som möjligt för att gruppen som hör det och som inte delar ens barndom får tragglas lite med att bli ickenormaliserade av mig. om du förstår.

      jag skulle jättegärna prata mycket mer om detta. kommer nog försöka stapla upp en del kärnproblem som du, några vänner jag har, och jag själv upplever. dels tänker jag mig att vi kan hitta:

      – skulden över att ha gjort någon typ av klassresa uppåt och samtidigt “klaga”
      – lättheten i att känna sig utanför och svårheten i att slentrianprata om sin barndom i rädsla för att bemötas av ett “oj”.
      – skulden över att känna hat, ilska mot medelklass (eventuellt förklädd sorg)
      – förvirringen av att inte kunna formulera vad ens hat består av

      jag skulle kanske gärna ha mer kontakt med dig, jag vet inte om du ser detta men du får jättegärna maila på emiliafelix@hotmail.com. jag vet inte vad jag vill men det skulle vara tråkigt att kanske iaf fundera på vad för typ av samtal som skulle kunna uppstå, och byta mailadresser om en eventuellt skulle vilja göra något (vad som helst, blogg, samtal, bilder, pamfletter, du fattar. vad som helst)

      tack så himla mycket för din kommentar!

      • blev konstigt där i slutet, det skulle alltså vara tråkigt att eventuellt vilja göra något och inte ha möjlighet till kontakt med varandra. men det gick nog fram ändå vad jag menade.

      • en till sak! känner också jättemycket igen mig i att inte vilja vara talespersonen för en klass. det är väl för att en vet att en absolut inte är det, för att en känt så många olika personer i sin uppväxt, och därför omöjligt kan se sig själv som summan av kardemumman. att det bara skulle vara en löjeväckande position en tog då, så långt ifrån verkligheten.

  3. allaljuger said:

    Skitbra inlägg! Riktigt bra från början till slut🙂

  4. hatar medelklassen said:

    hej!!!!
    vad lättad jag blev av att du svarade och vad bra det kändes att läsa ditt svar på min kommentar. var rädd att du tagit illa vid dig av den och därför inte svarade. en rädsla under det dåliga självförtroendet. jag har gärna mer kontakt med dig, skickar gärna ett mail när jag har mer tid, nu blev det litet bråttom här🙂 vi hörs!

  5. tredjepersonsperspektiv said:

    Att få hatkänslor är väl inte så konstigt när en ofta hör personer från en annan klasstillhörighet och sociala identitet klaga över saker som inte är relevanta för sin egen levnadssituation och fortsatta trygghet. Människor med goda förutsättningar att bredda sina intressen och att nära sina livsprojekt feltolkar andras frustrationer som jante och dålig approach (och spär ytterligare på frustrationen), när det egentligen handlar om att de har mage att ta sig ton och gnälla över hur jobbigt det är att leva med privilegier. Det borde vara helt okej att bli arg på människors snäva uppfattning om sin identitet och att påtala hur egocentriska de är som inte ser sina privilegiers irrelevans i förhållande till andras kamp för tillvaron.

    När det kommer till klassbegreppet som del av vår identitet så känns det som att det nästan alltid blir förenklat och att fokus försvinner från individerna och deras verklighet. Jag ser ju sambandet mellan ekonomisk och social trygghet i förhållande till våra bildningsmöjligheter och de normer som råder kring olika egenskaper i vår levnadsmiljö, men jag tycker klassbegreppet gör sig bäst i det politiska samtalet om system och samhälle i stort. Gillar inte att prata om politik som något stort och ogreppbart så det landar nog mest på att prata om återkommande faktorer i olika sammanhang, klassbegreppet i sig brukar sällan kännas helt användbart i mina samhällsdiskussioner.

    Tack för bra läsning blasfemiska truppen och hatarmedelklassen!

  6. Jocke said:

    Jag håller med om att klassbegreppet är väldigt förenklat. Såvitt jag vet är det numera mer eller mindre övergivet som vetenskapligt begrepp. Seriösa sociologer använder sig istället av begreppet “fält”, vilket är ett liknande men ändå på viktiga sätt annorlunda begrepp. Att dela in människor i klasser ger ingen bra beskrivning av hur vårat samhälle faktiskt fungerar. Med det vill jag inte ursäkta alla de orättvisor som finns, men jag menar att de bör förstås annorlunda.

    Sen tror jag att man ska försöka lösgöra sig från identiteter som bygger på huruvida man är arbetare eller vad man har för ekonomisk standard. Istället för att försöka vara en del av en specifik grupp så kan man vara nöjd med att vara sig själv. Jag personligen passar inte in någonstans, jag är annorlunda var jag än hamnar, och med tiden har jag accepterat detta och funnit en trygghet i att helt enkelt vara mig själv (och inte störa mig på hur andra är). Det är nog mycket en fråga om inre andlig mognad; man måste “växa till sig” inombords först, och sedan märker man att det inte är så viktigt vilka egenskaper eller grupper man identifierar sig med. För mig var religionen ett stort stöd; mitt intresse för buddhims,taoism och monoteistisk mysticism lärde mig mycket om vad en människa egentligen är och hur hon kan hitta frid i sig själv och acceptera sina tillkortakommanden. Behovet av en identitet handlar i grund och botten om att man är “tom” i själen och inte klarar av att fylla tomheten med något eget gott och vackert, så man hämtar någonting utifrån. Att irritera sig på människor är rikare/vackrare/lyckligare än man själv är blir mest destruktivt för en själv. Ingen tjänar på att man är sur och grinig, bättre då att försöka göra något konstruktivt åt sin situation. Världen är inte rättvis och kommer aldrig att bli det, så det bästa är att sluta jämföra sig med andra och “bara vara”, annars kommer för mycket av livet att spillas på negativa känslor.

    Det buddhistiska begreppet Nirvana betyder ungefär “andas ut”, som när man tar ett djupt andetag, tömmer lungorna och känner hur alla spänningar i kroppen rinner iväg. På samma sätt kan själen andas ut, när man släpper behovet att identifiera sig med andra och bara är den man är. Låter kanske lite flummigt, men jag kan inte beskriva det bättre än så…

    • Ursäkta mig men när jag ser din kommentar ser jag framför mig ett flaskskepp – hur i helvete kom du in hit?

  7. brusmus said:

    det är så sjukt givande att läsa kommentarerna (eh ja bortsett från Herren Med Den Andliga Mognaden då).

    rädslan för att bli påkommen.
    felix: jag menar absolut inte att jämställa min rädsla som medelklassperson med din som arbetarklassperson, men det känns som en väldigt lös gemensam nämnare (i alla fall mellan arbetarklass och personer som reflekterar kring sin medelklassposition). jag upplever att jag i samtal med vissa arbetarklasspersoner, personer som ofta också är pålästa och ganska “arga” i sitt politiska uttryck, är väldigt osäker på vad jag kan säga och göra utan att det ska märkas vart jag kommer ifrån. det blir som en svår balansgång mellan att vara öppen med att en gärna vill reflektera kring sin medelklassposition, vad en kan göra osv. och att hålla tyst och låta mindre privilegierade ta plats.jag vet inte vad jag tänker. kanske att den här osäkerheten kan föra något nyttigt med sig, att erfara vad det innebär att inte vara norm, självklar. och att den automatiskt innebär att en stänger munnen, blir mer uppmärksam. men baksidan är självmedvetenheten och rädslan över att trampa på någons tå när en egentligen vill väl.

    skrev ett ganska långt inlägg efter anarchopride som berörde en del sånt här, om någon skulle vilja läsa (tvekar lite kring att länka det efter att ha läst hatarmedelklassens kommentar en gång till, känns lite kluvet att ta plats med sin åsikt när sånt här diskuteras):
    http://enskainteblunda.wordpress.com/2013/08/08/dagbok-anarchopride-klass-och-knas-i-storsta-allmanhet/

    men ja. framförallt är det inlägg som ovan som får mig att hänga omkring här typ varannan dag trots att det inte dykt upp något nytt på ett tag. det är något med blandningen av det sårbara, arga, uppgivna och ständigt nyfikna personligt-politiska – och skumma gifs – som gör att jag går och längtar efter fler inlägg.

    /kasper

    • tror inte det finns några raka svar på hur mycket du ska tala och på hur mycket du ska vara tyst. jag tror inte det finns något självklart rätt vad det gäller om det är bra för dig att bli självmedveten och rädslan att trampa på andras tår. så mycket är ju cokså från person till person. alla möten mellan arbetarklass och medelklass ser ju inte likadana ut.

      jag själv gillar ju lite tanken på män och medelklass som utsätts för sammanhang där de för en gångs skull får känna sig osäkra, men det är jag det, och jag kan även argumentera med mig själv och komma fram till något annat under en viss tid också. det är väl den ljuva känslan av hämnd, som eventuellt också har ett taktiskt syfte.

      något dock som skulle vara intressant, är ju kanske att köra en “medelklasspersoner unite!” (eh heh) där medelklasspersoner pratar om typ denna text och kommentarerna till den och liknande, och pratar om hur ni/de kan gå till väga i specifika situationer. precis som cismän bör samlas och prata om sina egna roller och vad de bidrar med till patriarkatet och vad de kan göra för att undvika detta osv. ofta känner jag att frågan riktas uppifrån och ner; vad kan vi göra då för att det ska bli bättre? det är svårt för en människa att ha svaret. fast sen vet jag inte, kanske skulle jag finna det irriterande att medelklasspersoner satt och diskuterade hur de kunde bli bättre.

      lösa tankar! som vanligt.

      läste ditt inlägg förut faktiskt, gillade det mycket! ambivalent. gött.

      • som en parentes av något slag:

        jag har en stark (skitjävla stark) aversion mot uttrycket/attityden; “vi måste undervisa underklassen, få de att bli medvetna om det förtryck de är fast i”. själv är jag för det logiska i att underklassen bör undervisa medelklassen, få de att bli medvetna om det förtryck de utför.

        jag kan försöka utveckla detta mer en annan gång!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: