Archive

Monthly Archives: September 2012

Advertisements

Jag vill en vacker dag slå an en sträng som är som svajet på ett personligt kassettband från när man var liten eller skrovligheten i en klappande hand när man ska somna, som bara kan nå fram till några få eller bara en enda. Kapitalismen motsätter sig sådana drömmar. Enligt kapitalismen ska det vara lika för alla. Det är mitt största problem med kapitalismen.

Pontus Lundkvist i Det Grymma Svärdet #10.

Berättigandet i den gapiga och uppmärksamhetskrävande strategin var och är helt avhängigt sin utövare. I den söta lilla boken “Svensk punk 1977–81: Varför tror du vi låter som vi låter…”, som kom ut ungefär samtidigt som Det grymma svärdet #1, sitter reklambyråchefer och skivbolagsdirektörer och minns de där svettiga fyra ungdomsåren och för en läsare med analytisk förmåga står det klart att kärnvärdena och drivkraften går precis lika bra, om inte bättre, att koppla samman med den kommande yuppie-eran som med samma decenniums postproggiga vänsterpolitiska och anarkistiska aktivism. Men bara om man gör sig skyldig till ett allvarligt tankefusk och hoppar över den där dolda utövarklausulen. Punkkraftens giltighet uppgör i samma stund som den riktas nedåt. Som maktinstrument är den alltså självförstörande och det är det som är det finaste med den. Att som punkare vara sann mot sina ideal innebär att inte släppa fienden ur sikte. Makten ska bekämpas även när man själv är en del av den. /…/ I förlängningen är det punkigaste livsval man kan göra att sluta vara punkare. De mål 80-talspunkarna slogs för är i stort sett uppnådda. /…/
På samma sätt kommer allt vi kämpar för idag bara kännas bra så länge vi kämpar för det och när vi nått fram kommer allt ha blivit förvrängt och fel. Men det är så det ska vara. Livet ska röra på sig. Kulturen utvecklas oavsett vad vi gör. De kallar oss utopister, men det är moderaterna och socialdemokraterna med sina rymningssäkra fängelser som är de riktiga utopisterna. Ett samhälle ska vara ofullständigt, operfekt och fullt av fel. I samma ögonblick vi fått vad vi kämpat för ska vi kasta det ifrån oss i avsky.

Pontus Lundkvist i Det Grymma Svärdet #8.

Snodda från Rasmus Fleischers blogg Excerpter (det är alltså han som står för själva citerandet). Läs även Pontus blogg som är full av vishet.

Har precis stött på en genre jag inte tidigare stött på; akustisk black metal. Jag vet inte än vad jag tycker om det riktigt, men det låter ju ganska intressant och är rätt lugnande för öronen och själen på något vis. Jag hittade det på Red and anarchist black metal-bloggen som är ett stort tips i sig.

 

Vi börjar med Into the rhine, ett amerikansk band från Vermont;

 

 

Liknande musik kommer Colombia och heter Legion of moon. Hen beskriver sina influenser såhär (halvtaskig översättning från min sida);

De djupaste känslorna i min själ, visionen som drar mig mellan visionerna från den infernaliska världen som omringar mig, äran, blodet, stoltheten, upproret mot nazismen inom black metal, smärtan, lidandet, glömskan, suicidal passion, livets djupaste platser såsom självaste minnet där allt fortsätter, black metal och RABM (red and anarchist black metal). 

Låten Muerte al nacional socialismo. Det är lite skruttigare än ovanstående band och faller nog mig mer i smaken;

Om en söker på det spanska namnet, Legiones de luna, så har en tur och hittar en till låt, också den väldigt fin;

 

 

Avslutar med blackened neofolk från USA, Ionnsaich;

Ebonsight – första bidraget till min lista med metalband som inte bara består av CIS-män. Kan bli stort, maffigt och fint.

 

 

 

 

 

Edit: Självklart ska det dyka upp en massa misogynisk smörja i metalnördforumet jag startade tråden i, så nu gäller det att andas lugnt och minnas målet i fjärran; en fet, alltid utökande, lista.