Archive

Han har bråttom

Låt mig inte störa, jag vill bara fästa er uppmärksamhet på att i dagarna kom en bekräftelse på något många redan visste, nämligen att mordet på Pat Finucance (en irländsk jurist & aktivist som avrättades av brittiska nationalistiska terrorister 1989) stöddes av den brittiska maktapparaten. En problematisk figur som man röjde ur vägen på vad som då verkade vara ett smidigt & diskret sätt, genom att bl.a. läcka information till terrorgrupper och försvåra utredningen av mordet.

Detta handlar inte om något unikt fall varken i tiden eller i världen. Alla stater, världen över, som har polis och underrättelsetjänst kommer att agera för att säkra sin makt, alla poliser & agenter kommer att utnyttja hemlighetsmakeri, luckor i systemen och alla andra sätt som finns för att kunna gå utöver de ramar & befogenheter de har på pappret, och alla chefer och folk i ansvarspositioner kommer nån gång att uppmana sina underordnade att bryta mot de regler de egentligen borde lyda under. Det handlar inte om ondska eller godhet (inte ens om man förklär de termerna i mer intellektuella, men lika värdeladdade ord), det handlar om maktens natur. Jag vill bara be att varje gång ni hör talas om en sån här sak, en konspirationsteori som visar sig ha varit sanna hela tiden (det kan vara Operation AJAX, CIAs handel med heroin som senare användes som ett vapen mot black power-rörelsen, hemligt utvisade svenskegyptier…) då ska ni dra ett litet streck i den mentala Svarta Boken om Staten & Makten, och noga hålla räkningen på hur många streck det blir.

En annan grej jag vill be alla om är att komma ihåg ordet “polisstat”, att det inte är polemik, ett bildligt ordspråk eller ett skällsord utan en väldigt möjlig verklighet, och att varje litet steg i den riktningen (t.ex. godtyckliga snutcheckpoints i tunnelbanan) ska tas på allvar eftersom det med stor sannolikhet leder vidare till värre metoder. Tack, det var allt.

Tillåt mig att introducera en av de deppigaste “typerna i tiden”, en grå halvfigur som utstrålar förspilld kraft och avmattad glans, en förlorare, i ordets sannaste bemärkelse.
Tänk er att ni möter henom i en fullkomligt jävla vardaglig situation, ett anspråkslöst sammanhang (om jag känner er vardag rätt) typ att ni sitter på tunnelbanan, käkar på MacDonalds, etc. Mitt bland allt uselt bottenskrap som ni räknar som era likar, sticker plötsligt en snajdig kavaj- & skjortkombo, en glansig klocka eller en välkammad backslick ut. Ett livs levande överklasyuppie, en borgerlig profitör, mitt ibland er!
Eller? När första hat-sköljningen lagt sig och du börjar tänka lite inser du ju att det inte går ihop. Överklassvin åker inte tunnelbana, profitörer äter inte på MacDonalds. Bli inte förvånad om du märker att klockan är en kopia (hur fan man nu ser skillnad på sånt, man är ju inte nåt borgar-överklass-as), kavajen köpt på Dressmann, iPhone-displayen sprucken osv. Yuppiefasaden är bara just det, en fasad. Du har nämligen träffat på en deppig entreprenörstyp.

I den dagliga kampen för brödfödan är värdighet en ren lyx, eller åtminstone en fråga om feta prioriteringar. Är du arbetare får du per definition aldrig den lön du är värd, utan chefen försöker oundvikligen få dig att tjäna in så mycket pengar som möjligt och samtidigt hålla nere lönen så gott det går (detta kallas mervärde). Bla bla, konstant pissad på & motarbetad, så är det ju, men som arbetare har du ändå möjlighet att Hata. Det kan vara nyttigt och konstruktivt att hata kollektivt med dina arbetskamrater, men även ett privat hat kan vara skönt och befriande.

Hat är inte den deppiga entreprenörstypen förunnat. Entreprenörstypens födkrok är Projekt, dessa projekt måste säljas in till olika mer eller mindre motvilliga aktörer och då finns det inget utrymme för negativa känslor. En sektliknande hundraprocentig pepp på precis allt är fundamental för att motivera sin överlevnad för marknadens hårda krafter. En entreprenör måste också peppa överdrivet mycket på allt alla andra gör, som med lite våld kan kallas “projekt” – entreprenörer suger nämligen sin livsnäring ur oskuldsfulla känslor av kreativitet, passion o.dyl. genom att omvandla dem till “projekt” och prega in dem i sin egen kapitalgenererande modell.

Det otäcka hjärntvättade intryck som alla “entreprenörer” ger ska alltså inte förväxlas med dådkraft, engagemang, visioner osv.; det är liksom till minst 85% rent bondfångeri, fula trix och girighet som styr dem. De 10-15 procenten av ärliga känslor & åsikter de besitter kanske dikterar huruvida de ska tjäna sina pengar på att sälja porr & knark eller eko-märkta kaffebönor. Men nu håller jag på att tappa tråden. Det som är så deppigt med deppiga entreprenörstypen är att hen utstrålar samma sekt-stil, men med självtvivlets och ångestens fula glimt i ögonvrån, i en liten överdrivet djup rynka i ögontrakten, ett leende som oftare och oftare behövts tvingas fram med krampande kindmuskler tills det liksom fryser fast lite för länge varje gång.

Deppiga entreprenörstypen är marknadens fördömda, de må ha en bättre materiell standard än de flesta arbetare men deras stora psykologiska armod är att de måste tycka att allt är fett hela tiden. När det går dåligt måste deppiga entreprenören le ännu mera, för om hen visar svaghet är det morsning och goodbye direkt. Följaktligen är det svårare för mentalt friska människor att lyckas som entreprenörer, och lättare för rena psykopater.

Entreprenörskap kan förebyggas genom tidiga insatser, men för många är det redan för sent. Ett entreprenörskap kan vara mycket svårt att bryta och kan även leda till djupare problem i framtiden. Detta är inte en människovärdig tillvaro. Frige alla entreprenörer! Krossa kapitalismen nu! Eller om ett tag kanske, men ändå ganska snart!

Idag nåddes jag av en mycket glädjande nyhet per mail, nämligen att Bosse Sound har hittat en server för sina mp3or. Jag vet inte så mycket om Bosse, men vi har haft mailkontakt ett par gånger sen jag hittade hans hemsida B-sound.

Det är en klassisk gammeldags hemsida utan java, flash, php, wordpress och dylikt, som samlar information om den lågbudgetinspelningsstudio som Bosse (?) byggde i sin källare på 80-talet, och hyrde ut billigt till lokala punk-/new wave-band. Sidan innehåller mängder med mp3or, bilder, pressklipp osv. och ett unikt Personligt Tilltal, inget mindre än en äkta underjordskulturgärning.

Passar på att lägga in en brasklapp: För den musikintresserade är det grymt att kunna botanisera runt bland band som On-Birds, Total Muzak, Kizza Ping m.fl., men vi får inte glömma det farliga & avväpnande i punknostalgin. B-sound är ok eftersom det rör sig om perifera och obskyra grejer med begränsad publik (om inte Blasfemiska Truppen hade förhållandevis få läsare skulle jag nog inte ens tipsat om det). Kanoniserande, rockstjärnedyrkande “Svensk punk”-böcker och Ebba Grön-boxar funkar som inkörsport & rent musikaliskt, men är annars (den tidlösa) punkens fiende nr 1.

Att yttra sig om människan är att tala om sig själv. I den process individen oförtrutet för mot mänskligheten är han själv part, och det enda som kan skilja honom från målet är döden. Typiskt är att han ständigt, inte minst som domare, befinner sig på de anklagades bänk. Ingen kan påstå att mänskligheten är stadd i förruttnelse utan att först ha iakttagit förruttnelsesymptomen på sig själv. Ingen kan säga att människan är ond utan att själv ha deltagit i onda handlingar. Någon iakttagandets frihet existerar inte, den som lever är mänsklighetens livstidsfånge och bidrar, han må vilja det eller inte, genom sitt liv till att öka eller minska mänsklighetens förråd av lycka och olycka, storhet och förnedring, hopp och tröstlöshet.

Därför kan jag våga säga: Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor. Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse. Jag tror att människans törst efter förlåtelse är outsläcklig, inte därför att det finns någon arvsynd av himmelskt eller djävulskt ursprung, utan därför att vi alla från begynnelsen konfronteras med en världsordning vars obarmhärtighet vi kan göra mindre åt än vi önskar.

Men nu är det tragiska i vår situation det, att samtidigt som jag kan vara övertygad om de mänskliga dygdernas existens kan jag ändå tvivla på människans förmåga att hejda den världsförintelse som vi alla fruktar. Och det tvivlet förklaras av att det inte är människan själv som bestämmer över världens slutliga öde utan block, maktkonstellationer, statsgrupper som alla talar ett annat språk än människans, nämligen maktens. Jag tror att människans naturliga fiende är jätteorganisationen, därför att den berövar henne det livsnödvändiga ansvaret för medmänniskan, beskär hennes möjligheter till att visa solidaritet och kärlek och istället förvandlar henne till delägare i en makt, som, om den än för ögonblicket tycks riktad mot andra, ytterst är riktad mot henne själv. Ty vad är makt annat än känslan av att inte behöva ansvara för onda handlingars följder med sitt eget liv utan med andras.

Skulle jag så till sist redovisa den vanmäktiga dröm jag liksom de flesta andra drömmer skulle det bli den här: att så många människor som möjligt ska inse nödvändigheten av att bryta sig ut ur de människohatande maktblocken, maktkyrkorna och maktorganisationerna inte för att bilda nya samfund utan för att försvaga den livsförödande maktens ställning i världen. Kanske är det människans enda möjlighet att få fungera som medmänniska bland medmänniskor, till att än en gång få bli mans gamman och mans vän.

(HHBs not: den här texten hittade jag i tidningen Parnass senaste nummer, med tema Stig Dagerman. Själva numret var inget särskilt intressant, det fokuserade mer på att Dagerman var empatisk & en god människokännare, men inte så mycket på hans politiska engagemang vilket jag tycker går hand i hand med dessa sidor. Den här texten av Dagerman själv tyckte jag i alla fall om, den kommer från tidningen Vi, som 1950 bad ett gäng författare skriva texter på temat “Tror vi på människan”. Fetstilningarna är mina.)

Ja ja jag vet vad ni tänker, det där med “liberala värderingar” blev lite förhastat. Nog för att jag i förra inlägget använde ord som “såsse”, “pappa staten” osv. för att retas, men det var oansvarigt att använda ett uttryck som “liberala värderingar” utan att specificera vad jag menade. Det skall ej upprepas.

Poängen var i alla fall att skilja mellan den gamla socialdemokratiska traditionen och den nyliberala, och undersöka Sveriges och Stockholms schitzofrena förhållande till dessa, då staden och administration byggdes av sossar men sedan ett antal år tillbaka förvaltas av borgare. Replay: sossar gillar att bygga upp system som säkrar en viss genomsnittstrygghet för genomsnittsmedborgaren – på bekostnad av den som av olika anledningar faller utanför ramarna, säger liberalen. Liberaler vill ta bort både rättigheter och skyldigheter ör att skapa förutsättningar för individualism och egna initiativ – till gagn för marknadskapitalismen och på bekostnad av de som inte föds med silversked i röven, protesterar socialisten.

Trots sossarnas välmenande planeringstanke (som skulle garantera en lägsta dräglighetsnivå med hjälp av regler om hur man får bygga, hur man får låta, vilka drycker som får serveras var osv. osv.) överlevde ju klassamhället, även i Sverige. Något förenklat kan vi exemplifiera med förorterna (ju längre ut desto lägre underklass) vs. innerstan (öfre medelklass och uppåt) Som vi redan konstaterat är det där med cykling, “promenadstad” osv. något som man kan unna sig om man bor i innerstaden och därmed har nära till allt.

Vi andra bor i en förort och pendlar till jobbet på vardagarna och till krogen/bion/gallerian – i city – på helgerna. När alla är utspridda i olika satellitstäder/ABC-städer/miljonprogram med noll kommunikation tvärsemellan, så blir innerstaden det ställe där det är enklast att träffa folk som bor i andra förorter – innerstadsborna har i sin tur mer eller mindre nära till allt eftersom de bor i mitten. Staden, stadsrummet, platser i staden, ute-/kulturlivet i staden, vem som bestämmer över staden osv. osv. påverkar med andra ord även oss som inte ens bor där.

Att de förorter vi bor i ska ha allt vi behöver och att vi aldrig ska röra oss där utanför lät säkert bra i teorin, men verkligheten verkar vara att vi även behöver staden. Jag tror att det kan ha att göra med att ett arbetargetto med så och så många parklekar och centrum fortfarande är ett arbetargetto, med allt det medför. Mer vågar jag inte säga om den socialdemokratiska stadsplaneringens historia och den historiska anledningen till att Stockholm ser ut som det gör, men det är definitivt något jag skulle vilja lära mig mer om.

Klart är iallafall att liksom varje kraft alstrar en motkraft innehåller den socialt medvetna, planeringspositiva sosse-verktygslådan en del regler och paragrafer som motverkar en utveckling som kanske inte skulle vara så dum ändå. Ett populärt exempel är svårigheten att bygga nya billiga hyresrätter för att allt ska vara handikappanpassat osv. Frågan är om ALLA lägenheter faktiskt måste ha låga trösklar och rullstolsstora badrum, eller om fattiga som inte har dessa behov kan tjäna på att billigare “slimmade” lägenheter blandas med de handikappanpassade.

Nästan alla åtgärder har en ekonomisk faktor: om det inte handlar om rena skatter och avgifter kostar det oftast indirekt pengar att leva upp till reglerna, och det blir ännu dyrare böter om man inte gör det. Det är inte så enkelt som att de onda storföretagen och rikisarna stoppas av reglerna, eftersom de oftast har råd med de kostnader det innebär att följa dem. Att de sedan är giriga as som prompt ska fuska och pressa ut så mycket det går är mer ett karaktärsfel än ett samhällsproblem.

Ett exempel: Jonny som brinner för musik och vill arrangera spelningar i sin replokal kan inte leva upp till kraven på ljudisolering osv. med mindre än att lägga hundratusentals kronor på renovering (för att inte tala om det intellektuella och kulturella kapital som krävs för att sätta sig in i regelsystemen från första början). Rikis-kapitalisterna som vill öppna ett nytt nöjespalats i innerstan, däremot, har pengar nog att välja och vraka bland lämpliga lokaler, men gör det bara om de bedömer att de kommer få tillbaka pengarna i förtjänst sedan.

Nu när borgarna som sagt har makten över den socialdemokratiska byråkratin används den dessutom helt borgar-selektivt: det är värt för staden att ha en dialog med företag som drar in mycket pengar, t.ex. Debaser och Berns, och försöka utarbeta en modell för att deras verksamhet ska kunna fortsätta trots buller, droger och allt annat som följer i spåren av kroglivet. Jonnys underjordiska punkhus däremot är inte en tillräckligt stor ekonomisk faktor för att inte kunna dra hela vägen åt helvete vid problem. Att vara “entreprenör” i borgarvärlden är som bekant inte att vara dådkraftig, visionär, kreativ, driven, entusiatisk, etc., allt det där kommer i andra hand, efter entreprenörens funktion som pengagenerator som är den för evigt och för alltid viktigaste i marknadsekonomin.

Summan av allt detta blir följande: trots att vi förväntas ha allt vi behöver i förorterna där vi bor, lever vi ändå mycket i staden, och eftersom sossesystemen har som mål att skydda medborgarna, är det just de som har möjlighet (råd) att bo i staden som styr vilka regler som ska gälla där. Detta blandat med borgarblockets fetisch för egendom och kapital gör att den kapitalstarke, t.ex. en innerstadsbostadsrättsbo, har enormt stor makt över vad som händer i staden, och nämnda bostadsrättsägare kan med ett enkelt telefonsamtal till miljöförvaltningen övertrumfa Jonny Punks rätt till ett socialt och kulturellt liv (som oundvikligen kommer innebära visst buller, nedskräpning osv.). Och privata initiativ välkomnas och stöds så länge de attraherar mycket folk och drar in mycket pengar.

Kort sagt: socialdemokratin menade väl men fattade inte att det inte går att bestämma helt över människors liv. Sen kom borgarna och tog över de sämsta delarna av projektet (social kontroll, byråkrati) och tillsatte ökande klassklyftor och extrem kapitalismkåthet, som bara en äkta borgare kan.

Även denna gång ska jag lämna er att begrunda ett musikstycke. Sedan följer del 3.

Idle plans for the idol rich
Knitting the economy, not dropping a stitch
Destroying anything that doesn’t quite fit
Waiting for the witch hunt