Archive

Anonym

Jag vet inte alls hur jag ska göra för att minska mitt hat mot män och medelklass. Det är så djupt rotat i mig, gött av åratal av ilska och uppgivenhet. Denna avsky och någonstans brist på respekt för folk från sådana positioner går ju ut över dessa personer, särskilt när de är mina vänner som jag ju bryr mig om. Jag vill inte att någon ska känna sig förminskad av mig och som att allt de känner illegitimeras av deras uppväxt och könsroll. Fast jag illegitimerar det bara om det handlar om känslor som är direkt kopplade till deras könsroll eller klass på ett sätt som jag tycker känns kränkt(urvattnat ord jag vet). Jag kanske lider av brist på empati för folk i vissa positioner. Mitt inneboende hat kanske omöjliggör någon sådan typ av empati. Eller det tror jag ganska garanterat att det gör. Vad gör en åt det? Bör jag ens göra något åt det?

Jag dras mellan att dels vilja vara soft och inte utöva makt över någon annan eller förminska någon annan och dels vilja säga att fuck you, ni finns normaliserade överallt i samhället, nu är det min tur att prata, och dina känslor är i detta sammanhang sekundära.

Det är väl kanske också sådant som bör pratas om mer, hur en som ickemedelklass vacklar mellan olika positioner och olika typer av identiteter, och all typ av skuldkänslor som kan komma ur detta hat en känner lite varje dag, känslan av orättvisa som alltid är med en, varje tv-serie en ser som aldrig porträtterar en själv etc etc. Jag känner det som att inom feminismen har det funnits extremt mycket sådana här samtal, kring manshat, vad det är, hur det kan te sig, hur förvirrande ens kvinnoroll kan vara och på vilket sätt män kan/bör ta sig an feminismen, vad deras position går ut på och hur det kan kännas för dem. Mycket identitetssnack som jag tror har varit nyttigt och viktigt för de personer inom feminismen som haft den mest ogynnsamma rollen. Men när det gäller klass så famlar jag med mitt hat i mörker, för det diskuteras inte lika mycket kring hur det KÄNNS. Jag har inte ens ett namn på vad jag är. Är jag underklass eller arbetarklass? Vad är skillnaden? Jag vet inte. Så mitt konstanta hat och ständiga misslyckade möten med medelklassen legitimeras aldrig, kan inte beskrivas utifrån en modell som många på något sätt godkänner och anser vettig.

En sak som jag tänker på kring det här är i vilka situationer ett utbrett, självklart och mer känslo- och identitetsbaserat samtal kring klass (som ju feminismen åtnjuter) skulle behövas. Förmodligen har feminismen haft det lättare att nå ett sådant samtal eftersom kvinnor alltid behövts mötas med män, medan underklass/arbetarklass och medelklass är mycket mer segregerade. Jag tycker inte det gills om några medelklasspersoner diskuterar sin medelklassidentitet på, well, let´s say twitter. Det är inte ett tillräckligt utbrett sådant samtal, precis som att det inte skulle vara ett tillräckligt utbrett samtal kring feminism om det bara var män som skulle diskutera feminism och sina könsroller medan kvinnor inte hördes alls i ett sådant samtal. Kvinnor har helt enkelt tvingat fram detta samtal eftersom det levt med och runt män konstant. Det finns kanske inte tillräckligt många uppåtklassresande personer som skulle kunna pusha fram ett mer identitetsbaserat samtal kring klass. Och skulle ett sådant här samtal bara vara intressant för de uppåtklassresande under/arbetarklasspersonerna och inte de som “stannar kvar” i sin under/arbetarposition? Är inte det nästan lite bortskämt då av de uppåtklassresande (ex jag) som ba “jag måste faktiskt få prata om hur det känns för mig här uppe!”. Eller skulle ett sådant samtal vara bra för alla, för att medelklassen skulle bli tvingad till att omvärdera sin egen självklarhet?

Jag vet inte jag, jag tror iaf att jag skulle må bra av ett sådan typ av diskurs kring klass iaf, särskilt med tanke på hur förvirrad jag känner mig i mitt hat, och hur jag skuldbelagt vacklar mellan att dels vilja vara god och att dels vilja synliggöra den typ av bakgrund jag har med alla medel möjliga. Hur jag vill rättfärdiga mitt hat, berätta exakt hur det känns och hur jävla svinig den där medelklass-självklarheten uppfattas av mig, precis som en klassisk grabbighet uppfattas som jävligt svinigt, samtidigt som jag ju absolut heller inte vill vara i vägen, vara krånglig eller jobbig. Under/arbetarklass-separatistiska möten skulle kanske vara något?

Att en är en så kallad kvinna syns ju ofta tydligt på en, men folk runtomkring mig ser inte min klassbakgrund, den är osynlig för dem och jag är nog duktig på att smälta in trots att det ofta skriker i mig av rädsla för att bli påkommen som en smutsig tattarunge som egentligen inte borde få umgås med de jag umgås med. Det förutsätts således att jag är av medelklass-art. Det är en form av osynliggörande, och det är väl dels därför jag blir så jävla obstinat och arg och inte kan sluta tjata om folks jävla fula sommarstugor och körkort och bilar och självkänsla varje gång det förs på tal som en självklarhet.

Ska jag bli mer förstående är alltså frågan, mer förstående och mindre arg? En rumsren klassresare, som är behaglig, eller ska jag vara arg och försöka pusha fram det samtal jag vill se, överfört från feminismen till klasskampen (eh?) för att det är så jävla förbannat sjukligt o-existerande.

Det kanske inte alls är frågan förresten, jag vet inte vad som är frågan. Jag vet inte hur jag ska avsluta detta. Jag vill nog mest säga att jag känner mig bortkommen, skitarg, dålig, osoft och larvig och jag skulle gärna önska mig ett sammanhang där dessa känslor kan pratas om. Ja, och att jag hatar medelklassen, dårå.

Det är något som gror inom mig. Det dyker upp när ena skon är större än den andra och glappar lite. Det dyker upp när jag slentrianmässigt går till jobbet. Det dyker upp när jag lyssnar på hetsig musik på bussen. Det stirrar mig rakt i ansiktet med fula trötta ögon när jag vankar av och an hemma. En frustration och irritation och nervositet.

 

Är det meningen att en ska vara glad? För i så fall är jag misslyckad.

Nej jag vet ju redan vad jag tycker, det finns ju inget “meningen”. Livet får och kan vara lite hur som helst. Det störande är bara att vissa verkar glada. Det stressar.

 

Röv.

 

Personligt inlägg. Check.

 

Och här ska anonymiteten tydligen bevaras, inte när det skrivs om det politiska. Jag borde se över mig själv.

 

I vackert papp med ljuvlig häftning ger vi ut denna ordlista. Om någon läsare skulle vilja utöka sin förståelse för hur mycket förvirring som skapas i de dagliga samtalen på grund av fonetiska likheter i svenska och engelska är det bara att höra av sig så kan vi se ifall vi kan skicka denna oumbärliga lilla bok. Hör av dig nu så får du en död fluga i paketet på köpet!