Archive

Monthly Archives: December 2012

“Let me be clear: to call these traditional work values into question is not to claim that work is without value. It is not to deny the necessity of productive activity or to dismiss the likelihood that, as William Morris describes it, there might be for all living things “a pleasure in the exercise of their energies” (1999, 129). It is, rather, to insist that there are other ways to organize and distribute that activity and to remind us that it is also possible to be creative outside the boundaries of work. It is to suggest that there might be a variety of ways to experience the pleasure that we may now find in work, as well as other pleasures that we may wish to discover, cultivate, and enjoy. And it is to remind us that the willingness to live for and through work renders subjects supremely functional for capitalist purposes.”

Låt mig inte störa, jag vill bara fästa er uppmärksamhet på att i dagarna kom en bekräftelse på något många redan visste, nämligen att mordet på Pat Finucance (en irländsk jurist & aktivist som avrättades av brittiska nationalistiska terrorister 1989) stöddes av den brittiska maktapparaten. En problematisk figur som man röjde ur vägen på vad som då verkade vara ett smidigt & diskret sätt, genom att bl.a. läcka information till terrorgrupper och försvåra utredningen av mordet.

Detta handlar inte om något unikt fall varken i tiden eller i världen. Alla stater, världen över, som har polis och underrättelsetjänst kommer att agera för att säkra sin makt, alla poliser & agenter kommer att utnyttja hemlighetsmakeri, luckor i systemen och alla andra sätt som finns för att kunna gå utöver de ramar & befogenheter de har på pappret, och alla chefer och folk i ansvarspositioner kommer nån gång att uppmana sina underordnade att bryta mot de regler de egentligen borde lyda under. Det handlar inte om ondska eller godhet (inte ens om man förklär de termerna i mer intellektuella, men lika värdeladdade ord), det handlar om maktens natur. Jag vill bara be att varje gång ni hör talas om en sån här sak, en konspirationsteori som visar sig ha varit sanna hela tiden (det kan vara Operation AJAX, CIAs handel med heroin som senare användes som ett vapen mot black power-rörelsen, hemligt utvisade svenskegyptier…) då ska ni dra ett litet streck i den mentala Svarta Boken om Staten & Makten, och noga hålla räkningen på hur många streck det blir.

En annan grej jag vill be alla om är att komma ihåg ordet “polisstat”, att det inte är polemik, ett bildligt ordspråk eller ett skällsord utan en väldigt möjlig verklighet, och att varje litet steg i den riktningen (t.ex. godtyckliga snutcheckpoints i tunnelbanan) ska tas på allvar eftersom det med stor sannolikhet leder vidare till värre metoder. Tack, det var allt.

Tillåt mig att introducera en av de deppigaste “typerna i tiden”, en grå halvfigur som utstrålar förspilld kraft och avmattad glans, en förlorare, i ordets sannaste bemärkelse.
Tänk er att ni möter henom i en fullkomligt jävla vardaglig situation, ett anspråkslöst sammanhang (om jag känner er vardag rätt) typ att ni sitter på tunnelbanan, käkar på MacDonalds, etc. Mitt bland allt uselt bottenskrap som ni räknar som era likar, sticker plötsligt en snajdig kavaj- & skjortkombo, en glansig klocka eller en välkammad backslick ut. Ett livs levande överklasyuppie, en borgerlig profitör, mitt ibland er!
Eller? När första hat-sköljningen lagt sig och du börjar tänka lite inser du ju att det inte går ihop. Överklassvin åker inte tunnelbana, profitörer äter inte på MacDonalds. Bli inte förvånad om du märker att klockan är en kopia (hur fan man nu ser skillnad på sånt, man är ju inte nåt borgar-överklass-as), kavajen köpt på Dressmann, iPhone-displayen sprucken osv. Yuppiefasaden är bara just det, en fasad. Du har nämligen träffat på en deppig entreprenörstyp.

I den dagliga kampen för brödfödan är värdighet en ren lyx, eller åtminstone en fråga om feta prioriteringar. Är du arbetare får du per definition aldrig den lön du är värd, utan chefen försöker oundvikligen få dig att tjäna in så mycket pengar som möjligt och samtidigt hålla nere lönen så gott det går (detta kallas mervärde). Bla bla, konstant pissad på & motarbetad, så är det ju, men som arbetare har du ändå möjlighet att Hata. Det kan vara nyttigt och konstruktivt att hata kollektivt med dina arbetskamrater, men även ett privat hat kan vara skönt och befriande.

Hat är inte den deppiga entreprenörstypen förunnat. Entreprenörstypens födkrok är Projekt, dessa projekt måste säljas in till olika mer eller mindre motvilliga aktörer och då finns det inget utrymme för negativa känslor. En sektliknande hundraprocentig pepp på precis allt är fundamental för att motivera sin överlevnad för marknadens hårda krafter. En entreprenör måste också peppa överdrivet mycket på allt alla andra gör, som med lite våld kan kallas “projekt” – entreprenörer suger nämligen sin livsnäring ur oskuldsfulla känslor av kreativitet, passion o.dyl. genom att omvandla dem till “projekt” och prega in dem i sin egen kapitalgenererande modell.

Det otäcka hjärntvättade intryck som alla “entreprenörer” ger ska alltså inte förväxlas med dådkraft, engagemang, visioner osv.; det är liksom till minst 85% rent bondfångeri, fula trix och girighet som styr dem. De 10-15 procenten av ärliga känslor & åsikter de besitter kanske dikterar huruvida de ska tjäna sina pengar på att sälja porr & knark eller eko-märkta kaffebönor. Men nu håller jag på att tappa tråden. Det som är så deppigt med deppiga entreprenörstypen är att hen utstrålar samma sekt-stil, men med självtvivlets och ångestens fula glimt i ögonvrån, i en liten överdrivet djup rynka i ögontrakten, ett leende som oftare och oftare behövts tvingas fram med krampande kindmuskler tills det liksom fryser fast lite för länge varje gång.

Deppiga entreprenörstypen är marknadens fördömda, de må ha en bättre materiell standard än de flesta arbetare men deras stora psykologiska armod är att de måste tycka att allt är fett hela tiden. När det går dåligt måste deppiga entreprenören le ännu mera, för om hen visar svaghet är det morsning och goodbye direkt. Följaktligen är det svårare för mentalt friska människor att lyckas som entreprenörer, och lättare för rena psykopater.

Entreprenörskap kan förebyggas genom tidiga insatser, men för många är det redan för sent. Ett entreprenörskap kan vara mycket svårt att bryta och kan även leda till djupare problem i framtiden. Detta är inte en människovärdig tillvaro. Frige alla entreprenörer! Krossa kapitalismen nu! Eller om ett tag kanske, men ändå ganska snart!

Tycker det här var ganska intressanta meningsutbyten: http://bang.se/artiklar/2012/hej-lena-2012-12-12

Som vanligt är jag övertygad om att alla inblandade vill så väl de kan. Så långt allt gott. Men sen måste ju “sida” väljas, för vissa kamper är nödvändiga att ta. Jag tror alltid att fler perspektiv är otroligt nyttigt, och jag välkomnar den intersektionella feminismen oerhört mycket. Och jag tror att diskussion alltid är bra, så jag är inte så rädd för den “splittring” som skulle kunna uppstå som Lena Sommestad hänvisar till.

Jaja, läs.

Det är vinter nu hörrni, jag bara kom att tänka på det.