Archive

Monthly Archives: November 2012

För ett par nätter sen när jag satt och youtube:ade hittade jag Aleksej Vishnja. Hen har varit aktiv länge i musikscenen och har vandrat från new wave, synthpop och till sin nuvarande genre “polittechno” (politisk techno). Det är inte det att hens musik är direkt genial egentligen, jag har lyssnat igenom de flesta skivorna och trilskas med det faktum att jag bara tycker det är helt okej. Men det som framför allt intresserar mig med Aleksej Vishnja är att hen tagit tydlig ställning emot Putin och även stöttar Pussy Riot. En eloge till Aleksej med andra ord! Den här låten är ironisk och handlar om hur det bara är möjligt att vara president i Ryssland två perioder irad – men då är det ju bara att byta plats med varandra en period så går det bra att bli president igen (Putin – Medvedev – Putin). En av hens softaste nutida låtar. Enjoy!

Idag tänker jag på:

– Den tragiska paradoxen i att leva i ett dEmOkRaTiSkT samhälle som säger sig starkt värna om jämlikhets- och jämställdhetsprinciper samtidigt som de personer som, på ett eller annat sätt, har en anställning går till sina arbetsplatser som i stället är helt grundade på diktatoriska principer och organisationsformer.

– Att ordet dEmOkRaTi (i alla dess olika former) i text hädanefter endast bör stavas med blandade versaler och gemener, tills den dag då dEmOkRaTi diskuteras djupare och implementeras på ett helt annat plan än vad vi är vana vid idag. Dagen det sker kan vi i svenska språket återgå till att stava ordet med endast inledande versal eller enkom gemener, beroende på var i texten ordet infaller.

– Hur mitt kroniskt vacklande självförtroende, sprunget ur uppväxt, position i samhället etc, har gett mig otroligt många analysverktyg för att syna min omvärld, fenomen som umgängen, den politik som förs och de strukturer som genomsyrar även vänsterrörelsen. Det dåliga självförtroendet har försett mig med en oundviklig självrannsakan som är högst användbar i alla typer av liv, men kanske särskilt i det politiska. Jag tar ingenting för självklart, jag räds gemenskaper och jag tror aldrig att jag har rätt. Jag observerar i tystnad och lär mig konstant. Jag kommer alltid, på grund av mitt dåliga självförtroende, trycka på vikten av en ickehierarkisk vänsterrörelse. En vänster där vi inte ska networka oss fram till intellektuell bekräftelse och stadiga individuella positioner som skarpa vänstertänkare, utan där målet alltid måste vara samhällsförändring och ödmjukhet. En vänster utan de krav som kapitalismen och patriarkatet redan ställer på en. Där vi inte måste vara sOcIaLt kOmPeTeNtA, sTaRkA och dRiVaNdE. En vänster där vi ser att uttrycket “från var och en efter förmåga” gäller även psykiskt sett.

Jag är på grund av allt detta väldigt intresserad av anonymitet som metod, och ställer mig skeptisk till den gängse metoden att hylla just de personspecifika starka åsikterna. I den vänstern känner jag mig nämligen som en förlorare. I den vänstern vågar jag inte, för i den vänstern är inte jag tillräcklig. Samtidigt ifrågasätter jag min egen inställning till detta eftersom jag förstår vikten av att skilja på utopi och metod. Kan det inte vara så att det krävs de personspecifika starka åsikterna idag för att samhällsklimatet ska kunna förändras, frågar jag mig själv. Men jag känner ändå instinktivt och starkt att det är en problematisk metod, som i själva grunden också bygger på en typ av hierarki, en kunskapshierarki, där alla inte känner att de håller måttet. Och där de som håller måttet riskerar att glömma bort syftet. Makt i sig är ju förrädiskt, vare sig du har fett med kapital i cash eller fett med kapital i din analys av Kapitalet. Detta bör vi se upp för. Detta bör vi diskutera!

Jag vill alltså, trots den uppenbara sugigheten i dess existens, tacka och lyfta det dåliga självförtroendets roll. Jag tror att många skulle utvecklas av lite sämre självförtroende. Det har gjort mig till en bättre människa.

– Att detta med att vara tyst, iaktta och lyssna på människor i andra positioner och utanför sin egen sfär är ett minst lika politiskt arbete som att våga ta ordet och säga vad en tycker. Jag kan inte understryka detta nog. Jag vill inte vara stark. Jag vill att vi ska vara starka.

– När jag var vid universitetet i Concepción i Chile, och Alonso, min pappa, tog med mig till en minnessten på området med folk som försvunnit under militärdiktaturen. Han pekade ut några av sina vänner och berättade lite om deras olika karaktärsdrag. Det tar på mig hårdare denna morgon än vad det gjorde då jag stod där. Känslor är nyckfulla, sympati är nyckfullt. Och det är helt jävla förjävligt det som hänt.

– Svält.

Vad tänker du/ni på?

Jag tipsar bara om texter som borde läsas, än att skriva något själv, men det går ju också an tänker jag. Med tanke på att det är Transgender Awareness Week så bör alla läsa denna text. Den är lång, informativ och bra:

 

http://freethoughtblogs.com/nataliereed/2012/11/17/the-radical-history-of-transgenderism/

 

Utöver den mycket fina texten kan jag meddela att Cyklopen, ett autonomt kulturhus i Stockholm, håller på att byggas upp efter att det brann ner 2007. Det handlar inte om välgörenhet utan om att vara delaktig i något. De/ni/vi behöver 200 000 kronor till för att färdigställa huset. Du kan bidra i arbetet med en slant eller genom att själv spika och bygga. Mer information finns här: http://www.cyklopen.se/insamling/

Skit i designen och lyssna istället!

I sändningen kommer vi bland annat prata om Cyklopen, allmänt om D.I.Y och såklart älta och behandla prekaritetsbegreppet. Vi kommer ha en patriarkal bokcirkel, såga Reinfeldt i vanlig ordning och, såklart, spela värdelösa låtar. Onsdag kl. 20.00 på http://www.planka.fm alltså!