Archive

Monthly Archives: August 2012

Varje fredag kommer det bjuckas stämningsmusik. Här är min fredagslåt. Jag är trött.

Advertisements

Kan inte sluta lyssna på det här. Om någon har missat Darkthrones (klassisk black metal från Norge, skitbra även de första skivorna) F.O.A.D.-skiva så borde de lyssna på den. De är inte iskallt black längre utan här är de i stället hur skitpunkiga och asriviga som helst. Jag blir väldigt sugen på att dricka en bärs eller två och ösa hela från början till slut. Rita med blyerts, drälla runt på stan, kasta stenar på glasflarror, tatuera mc-motiv. Allt det passar väldigt bra till skivan. Vad mer?

Lyssna på titelspåret härå, köp sen skivan. Support the scene etc!

Här är deras gamla kyliga, obehagliga ljudbild;

I det vardagliga mötet med andra människor är det bra att argumentera mot idioter som säger pantade saker, men i avbildernas värld kan det vara en riktigt dum idé. Ska försöka förklara.

I offentliga media, på internet i form av bloggar, öppna communitys m.m. och annars i form av “gammelmedia”, är det som syns det som spelar roll. Det finns i princip ingen dålig reklam, självklart med gradskillnader i vad som är taktiskt och inte, men ett exempel att utgå ifrån är: om du är en “seriös dagstidning” med en respekterad ledarsida, fin kulturdel osv., kan du, så länge du håller dig inom den liberala demokratins spelregler, publicera vilken röten gammal skit som helst. Det ideologiska innehållet spelar absolut ingen roll – ju mer kontroversiellt (dvs dumt) desto bättre, allt i hoppet om att generera en “snackis”.

Så länge du inte publicerar barnporr eller uttalat nazistiska texter är detta ett 100% idiotsäkert sätt för vem som helst att bli en framgångsrik publicist. Med internets intåg har det blivit ännu effektivare eftersom ingen ens behöver uppskatta din tidning för att länka till den – det räcker med att 100 pers klickar på länken märkt “Fyyy fan vilken vidrig text” och annonspengarna ba cha-ching.

Det enda som håller den här konstruktionen uppe är vår kollektiva uppmärksamhet. Varje gång du börjar kritisera det hela så har de redan vunnit för de fick dig att reagera. Vi måste lära oss att hålla vår virtuella käft stängd. Dra ut till skogs.

/Han har bråttom

 

Imorgon 30/8 är det vernissage klockan 18.00 på Tjärhovsgatan 44 i Stockholm för utställningen Design för frihet – frihet i design ( <– information finnes i länken). Det ligger precis intill Kafe 44 som konstigt nog ligger på Tjärhovsgatan 46. Blasfemiska Truppen kommer faktiskt medverka på ett hörn i utställningen, trots vår avsaknad för uppenbar koppling till polsk affischkonst. Kom kom! En del av oss kommer i alla fall vara där och softa. Inte för att vi är extraordinära. Snarare att det blir kul för oss om fler kommer.

De skriver såhär om vernissagen:

Välkommen på vernissage:

Torsdag den 30 augusti
Klockan: 18.00 – 21.30

OSA gärna till osa@polskainstitutet.se

Performance / konsert av Grzegorz Laszuk
Grzegorz Laszuk ger en personlig skildring av den polska affischkonstens historia. Böcker, affischer
och annat som har med polsk grafisk design att göra finns till
försäljning. Efter vernissagen serveras snacks, vin och öl från
ett polskt mikrobryggeri.

Kära Blassen

 

Hur bemöter en rasism som en kan höra i personalrummet när en sitter och tar en stillsam kopp kaffe? Jag fick uppleva kommentarer två äldre kollegor emellan som pratar om en person som hade “åkt tillbaka till XXX och gift sig med en 20 år yngre kvinna” och avslutade med “men det är ju så de gör”.

Vad är ett bra sätt att hantera sånt här på? Jag vill vara så konstruktiv som möjligt, samtidigt som jag vill få fram att jag inte tycker det är acceptabelt att säga så. Fast å andra sidan är ju inte censur lösningen utan snarare ett öppet samtal. Tips, tankar? Tänk på att jag också är ny i personalrummet och känner av lite nervositet av det plus att jag är betydligt yngre än dessa personer. Ska det spela in? Ska jag strunta i det.

I övrigt har jag också bemött ett oerhört patriarkalt beteende i personalrummet, där tre personer är involverade i ett samtal, där två är så kallade män och en är en så kallad kvinna. Männen tittar bara på varandra trots att hon initierade samtalet och ämnet och nickar och ger respons på allt de säger hela tiden. När hon till slut lyckas få ur sig en hel mening kring ämnet efter att männen tatt över det så tittar den ena lite slappt på henne för att sedan fortsätta med det han pratade om. Hon fortsatte le.
Ska jag kommentera detta på något sätt? Hantera det på ett specifikt vis?

OBS! Det kommer inte stå något särskilt spexigt rockin’ skoj här, bara något jag räddade från ett utkast till en helt annan text:

Jag tänker ibland att det måste gå att vara anarkist/socialist/xxx fast man inte tycker så mycket om folk i allmänhet, annars är jag körd. Kollektivismen är inte målet i sig, den måste kunna finnas för att garantera individens frihet. Det kommer aldrig gå att klumpa ihop alla människor i en enda stort gemenskap, min modell har alltid snarare sett ut som ett spindelnät eller nåt sånt, jag tänker mig att gemenskapen består av olika små delar som stödjer upp varandra. Att alla tillsammans ser till att alla får möjligheten att bestämma över sig själva. Konkret skulle det kunna se ut så att vi alla delar på de tråkiga jobben några timmar i veckan, så får alla mer fritid att kunna göra vad de vill, ingen måste välja mellan att antingen slita heltid och inte få tid till sin passion, eller att göra våld på sin passion så den fungerar som ett jobb.

/ HHB