Archive

Heavy Felly

Jag har en instinktiv inställning att rata upphöjning av konst, av olika skäl, men på något vis gillar jag när folk som spelar metal tar det hela på fullaste allvar och är obekvämt seriösa angående sitt uttryck och vad det betyder för dem i intervjuer och liknande. Jag tycker ju fortfarande det är lite pinsamt att kolla på och jag skulle vilja ta ner dem på jorden och banka lite vett i dem, men jag gillar ändå att det också blir som en revolt mot den vAnLiGa kOnStEn. Det säger fuck you genom att vara lika dödsallvarliga med sitt engagemang som your regular finsmakiga konstperson som promenerar längs vita gallerier och provar vin. Jag tror jag gillar att det säger att det inte finns EN objektiv konst att luta sig tillbaka på som den bästa, utan att det, TADAAAAAA, är olika för olika människor från olika platser och olika situationer. Så jag njuter lite inombords när metalheads är distanslöst allvarliga.

Jag tycker det är lite knepigt med upphöjande av konst av denna anledning;
Konst upphöjs ofta som en samhällsomvälvande kraft, som uttryck som har möjlighet att skapa nya världar och förändra folks bilder av demokrati och så vidare. Jag ser problem i detta, dels för att alla inte uppskattar kOnSt, och det handlar inte om att alla inte ännu har lääääärt sig att uppskatta konst (snarare är det tvärtom, vissa har lärt sig att uppskatta konst, det är en skillnad), så det är alltså bara samhällsomvälvande för vissa vilket ju tar bort lite sprängkraften i ordet “samhällsomvälvande”. SEDAN ser jag även ett problem om konsten höjs upp som en möjlig demokratisk kraft. För det som sker då är att konsten sätts på en piedestal, dit bara vissa har stegar av mod, kunskap och självförtroende att klättra upp till denna piedestal och dessa egenskaper (sprungna ur position i samhället) gör att endast vissa vågar testa att skapa saker som skulle definieras som konst. Alltför många skulle, i och med upphöjandet, aldrig våga närma sig det. Konstens höga demokratiska anspråk utestänger folk, i sin egen definition. Den misslyckas med det den säger sig göra, för det är inte bara i vad den färdiga produktens (förlåt för ordval) UTTALANDEN som demokratiska värden bör nämnas, utan dessa så kallade samhällsomvälvande värden bör finnas i själva FORMEN för skapandet, vilka som är inbjudna till det och på vilka premisser. Det skapas ett stup mellan intentionen och de fina orden.

Själv värjer jag mig redan mot ordet konst, dels för att jag inte gillar stora ord som inte har en konkret definition. Jag förstår ordet konst lika lite som jag förstår ordet kärlek. Men också för att i själva namngivandet av ett mänskligt uttryck (hur det än må se ut, musik, bild, text etc) som KONST så säger en att det inte skulle vara allmänmänskligt med uttryck. Att konst är något en gör, om en bestämmer sig för det. Jag själv ser inte klar och tydlig linje mellan en persons plötsliga utbrott i gråt och en annan persons sorgsna toner på en gitarr. Den linjen finns inte riktigt där för mig, inte när jag ser på vad jag tror att grundtillståndet för människan är (ja, jag är en fullständig och komplett idiot som talar om ett grundtillstånd, jag håller med). Den skiljelinjen känns för mig skapad och håller dels folk utanför vissa uttryck av rädsla för att inte kunna bemästra dem och dels skapar det produkter. Ingen kan sälja tio minuter av min gråt, men alla kan sälja tio minuter av min inspelade gråt om jag benämner det som konst.

Jag undrar bara hur ni samhällsomvälvande konstnärer ska få min mamma att börja våga ge uttryck för saker i annat än gråt. Jag undrar hur ni ska få bort prestationsångest hos människor, även de som skapar konst. Jag undrar hur de höga demokratiska anspråken ska infrias när kOnSt redan i sin definition blir en sluten klubb.

Stort jävla P.S. – Jag gör inga som helst anspråk på att det jag skriver här är sant eller liknande, jag har mycket liten inblick i någon som helst konstvärld, men det här är instinktiva känslor jag får inför konst som ord, institution och idé. Rubriken är lite magstark kanske, men jag tycker det. Död åt konst. Men jag skulle tycka det var skitkul att höra vad folk tänker kring detta, kanske särskilt kring det stora glappet mellan “folket” och “konst” som skapas när konst definieras som otroligt högt stående, och den konsekvens som detta ger, dvs att ALLA inte vågar testa olika uttryck och hur det går ihop i en demokratisk tanke (nu går det ju att diskutera begreppet demokrati också men fan vi kanske lämnar det). Jag är alltså inte sugen bara på att få säga mitt så att ni vet det.

Jag vill ju se framför mig en värld där alla kan sitta och kladda med fingerfärg på ett papper utan prestationsångest, som oförstörda bebisar. Haha. Detta är såklart inte realistiskt och jag skulle må fysiskt och psykiskt dåligt om jag vart intvingad till en sådan situation idag, jag hatar oförstörda människor. Men ni förstår tror jag.

Advertisements

Kära Anne Carson. Vilken fin text du har skrivit. Jag gillade särskilt Appendix C – Bringande av klarhet i frågan om hur Stesichoros bländades av Helena. Nummer 9 var bäst, då njöt jag med varje fiber i min kropp tror jag.

”Ingen kan se med en blick som inte själv är en del av det betraktade”. Den meningen ska jag använda, litegranna, tror jag, för att skriva något utifrån din bok. Eller kanske ska jag säga versroman, för så står det om den. Jag har vänt lite på den meningen fram och tillbaka, och jag blir irriterad på den för att jag inte förstår den. (Ungefär som på mattelektionerna sista året på gymnasiet då jag, vad jag minns, grät för att jag inte förstod talen, det frustrerade mig så mycket att inte kunna greppa helheten inom vilken de befann sig i. Jag tror att det i grunden handlar om kontrollbehov. Jag tror mer ofta än jag vet. )

En person hjälpte mig, sa att meningen kan innebära detta; att en läsare av en bok läser om en verklighet inom vilken läsaren själv också befinner sig i. De uttryck vi människor tar del av uttrycker ju det vi själva också lever. Världen (be)skriver sig själv. Eller något sånt. Nu blir jag lite irriterad igen för att det känns som att jag snubblar över meningens innebörd, och det gör ont i den del av min kropp som producerar tålamod.

Vem är Geryon då för dig, Anne Carson? Varför återskapar du honom som den samtida kärlekskranke vingprydde varelse han i boken är? Vad finner du av värde i de antika berättelserna, vad i dem refererar till den nutid vi befinner oss i? Jag vill veta vad du har att säga, för jag är dålig på att göra analyser på egen hand. Jag behöver oftast hjälp. Svara mig gärna även på detta; Var i texten återfinns min blick? Överallt, eller kanske på nedersta stycket på sida 97? Eller är det din blick jag ska söka, och inte min? Jag kanske har missuppfattat allt. Jag byter fokus.

Kära Geryon, du är skapad av Anne Carson, fast först skapades du av Stesichoros. Vilken version av dig gillar du bäst? När mådde du som bäst?

Stesichoros utmålade dig som ett monster, bevingad och eventuellt flerhövdad. Mådde du dåligt som ett monster? Kan monster må dåligt? Eller var du fast i din kontext, var du fast i de ramar Stesichoros satte upp? Tampades du med livets frågor, begär och smärta, eller var du endimensionell, känsloförlamad i din roll som fiendeobjekt? Antingen var Stesichoros version av dig lättare eller var den inte det.

Anne Carson däremot, hon utmålade dig som en klen, rädd men stark och kärlekskrank person. I denna version av dig vet jag att du led, det skrevs i pannan på mig. Kändes det ändå bra, att lida och känna saker? Var det kanske värt det? Tycker du att Anne Carson har gjort dig rättvisa eller lekte hon Gud som projicerade sig själv på din tragiska historia? Var det som att hon gav dig äpplet i Edens lustgård när hon introducerade dig för Herakles? Om jag vore du skulle jag vara förbannad på Anne Carson, men det kanske du inte är. Eller så är du det.

 

Här e´n, Geryon.

MUSIK

Underjordiska toner från Uppsala; https://myspace.com/revealswe/music/songs
Homunculus är nog min favvo. Rått och atmosfäriskt på samma gång, det är bra.

Finns det någon person därute med metalböjelser som uppskattar mina sådana tips, eller postar jag för döva öron?

GÖRA

Om en bor i huvudstaden eller närliggande så kan en ta sig till Cyklopen, http://www.cyklopen.se/,  och hjälpa till att bygga, bära, hamra på väggar eller möbler etc. Det ska byggas på huset fram till sista augusti, då det är tänkt att vara klart. Det behövs folk varje dag, så det är ba å köra. Jag var där igår och bar gipsplattor och det var kul. Finns en skitfet skejtpark precis över gatan från Cyklopen om en gillar sånt också. Ligger i Högdalen.