Archive

Fluffy Muffin

jag sa nej till att jobba extra idag

Advertisements

Hej hej hej hej. Idag ska jag försöka kartlägga den israeliska högern. Tyvärr (?) träffar jag knappt något högerfolk här förutom när alkoholen har gjort sitt och diskussionerna blir mer radikala, tårfyllda och aggressiva; kan man spåra den högerideologiska diskursordningen hos nästan vem som helst. Och det är ju faktiskt inte israelerna ensamma om. Oftast resulterar dessa diskussioner i lika tårfyllda, bakfulla ursäkter. Någonstans i all denna sörja, som för den svenska förståelsehorisonten är svinsvår att greppa, finns det ändå plats för nya diskussioner med nya vinklar och perspektiv.

Men okej. Kartläggning av den israeliska högern.

För det första är det viktigt att komma ihåg att det inte är lika endimensionellt som den svenska politiska gradskalan. Tänk istället de politiska skalorna från höger-vänster och religiös-sekulär, så att den förenklade politiska skalan snarare utgörs av ett kors än en linje.

Likud är premiärminister Benjamin Netanyahus parti och står, på den politiska “korstavlan”, till höger om mitten och alldeles mellan religiositet och sekularism. Likud består av fyra övergripande grupperingar. Den första gruppen består av de lite äldre konservativa hökarna med en traditionell syn på lag och ordning. Denna grupp börjar, trots moderata gubbars envisa natur, försvagas efter att de tre främsta förespråkarna Begin, Meridor och Eitan har blivit utkickade från vallistan. Den andra gruppen representerar Likuds gamla band med den judiska arbetarklassen som främst består av sefardimjudar (med arabisk-spansk-judiska rötter). Så mycket koll har jag inte på vilka som brukar rösta på vad, men det sägs ganska ofta att de judar som lever fattigare och med sämre villkor tenderar rösta höger, och med en tydlig representativ grupp inom Likud är det inte helt omöjligt att många röster går till dem. Den tredje gruppen inom partiet representerar den högerorienterade ideologiska gruppen som vägrar kompromissa om några som helst territoriella aspekter för palestinierna, vilket också leder oss fram till den fjärde och sista övergripande strömningen i partiet som utgörs av bosättare på Västbanken. Det är högst troligt att Netanyahu behåller makten och att Likud behåller sin plats som Knessets största parti.

Yisrael Beiteinu ska ha startats främst för att skapa en stark politisk representant för de ryska immigranterna från Sovjet. På den politiska tavlan ligger de något mer sekulärt än Likud. En millimeter kanske. Med tiden har dock partiet försökt bredda sin politiska identitet och har bland annat blivit “misstänkliggjorda” för att vara ett slags satellitparti för Likud, liksom för att fånga upp vissa röster som det största partiet tappar eller inte lyckas attrahera. Det är emellertid oklart om grundaren och partiledaren Avigdor Lieberman försöker hjälpa Netanyahu eller utmana honom (det är väl i och för sig den ständigt fattiga logiken med parlamentarism). Hur som helst har de fått utgöra en koalition med Likud, så de är ju ändå ett regeringsparti. Det som utgör Yisrael Beiteinus kärnfråga har suddats ut något när det kommer till de ryska immigranterna och har, numera, en mer nationalistisk grad med stark lojalitet inför arab-israelerna. Låter gulligt? De pläderar också för att hålla bosättningarna innanför israeliskt territorium samt att medborgare av staten Israel plikttroget ska hörsamma judiska traditioner och symboler. Nya medborgare ska även göra militärtjänstgöring. “Only those who sign this declaration will be entitled to full citizen rights. Those who refuse will be entitled to the full rights of a permanent resident without the right to vote or hold public office.” (http://www.beytenu.org/citizenship-and-equality/)

Habayit Hayehudi. Det tidigare partiet känt som ett vördnadsvärt religiöst nationalistparti gjorde en onlinekampanj för att re-branda sin image. Några miljoner senare var det det enda partiet åstadkommit – precis som fallet med de svenska moderaterna – ett nytt namn med exakt samma värderingar som förut. Partiet står närmre religionen och snäppet mer åt höger än Netanyahus parti och ingår också i regeringskoalitionen. Partiledaren Naftali Bennet är “the douche-bag everybody is talking about right now” för att citera en god vän. Trots att de hittills har varit hyfsat allierade med Likud är det även numera Likuds värsta fiende och snor alltfler röster. Partiet riktar sig främst till amerikanska judar som flyttar hit för att bosätta sig. Och bosätt dig gärna! Ändamålet helgar alla medel.

Här är en av de engelska propagandafilmerna som partiet gjorde:

Låt oss inte slita av oss allt hår på huvudet om vi över huvud taget har något kvar. Det blir värre!

National Union, med partiledaren Uri Ariel, har sedan partiets början -99 varit känt för att brokigt och skramligt försökt samla ihop alla grupper som gör sig kända internationellt och får representera vår snäva bild av Israels åsikter, personer, idéer och ideologier: extremhögern, die hard-bosättarna, den sekulära revisioniströrelsen, mainstream-bosättarna och zionistiska anhängare. För att citera en annan god vän, som för övrigt satt fängslad alldeles nyligen i egyptiskt fängelse, utgör dessa “the true evil” i Israel. Det alla dessa grupper delar är deras misstänksamhet mot Likud för sitt mesiga manér och kompromissande med palestinierna (bland annat för att de drog tillbaka alla bosättningarna från Gaza). På senare tid har de börjat alliera sig tydligare med det ovan nämnda partiet Habayit Hayehudi i ett oroväckande högerradikaliserat politiskt paktklimat.

Självklart finns det fler partier men jag lovade fyra fall. Här var de fyra fallen.

Hanadi Loubani är en av grundarna av Women for Palestine. Hon argumenterar i sin artikel ”Occupation and patriarchy and the palestinian womens movement” för att Israels ockupation av Gazaremsan och Västbanken är en av grundpelarna i reproduktionen av ett patriarkalt samhällssystem i de två respektive områdena. Ända sedan 1967 har ockupationen av Västbanken och Gazaremsan lett till att palestinierna har tvingats leva och växa upp under ett kolonialt styre som omöjliggör deras möjligheter till självbestämmande och etablerande av en självständig stat. 

Palestiniernas situation på Västbanken är ständigt osäker. De kan aldrig säkert veta när de nästa gång kommer tvingas lämna sina hem på grund av det ökade antalet bosättningar och inskränkning av deras rörelsefrihet från de israeliska myndigheternas håll. Loubani menar, att den israeliska ockupationen underminerar den palestinska rätten till autonomi vilket förhindrar etablerandet av en palestinsk författning med demokratiska och rättsliga institutioner. I avsaknad av detta, har palestinska människor därför styrts av främmande och gammaldags lagar som, i sig, har förvägrat dem möjligheten att använda rättsväsendet som ett sätt att få sina rättigheter erkända. Som ett tydligt exempel på detta beskriver Loubani det rättssystem som idag gäller i de ockuperade palestinska områdena som en kombination av föråldrade rester av det brittiska imperiets lagar, samtidigt som det också finns rester av det gamla ottomanska rikets religiösa lagsystem. Utan möjligheten att inrätta en självständig stat eller erkännas samma medborgerliga rättigheter som israelerna, skapas en snäv och inskränkt ram inom vilket det palestinska samhället kan utvecklas inom.

 

De palestinska kvinnorna är både i utbildnings- och försörjningstermer överrepresenterade i det palestinska samhället; även fast kvinnornas läskunnighet är något under männens. Och även fast många palestinska kvinnor på Västbanken har utresetillstånd och arbetar utanför den ockuperade marken, i exempelvis Jerusalem, tillhör de gruppen av de sämst betalda i hela landet Israel.

Loubani har ett intressant perspektiv på ockupationen; ockupationen är en mekanism som i sig upprätthåller ett patriarkalt system. Men radikaliserar vi perspektivet kan ett queerperspektiv bli ett ännu mer aktuellt och viktigt verktyg för att förstå ockupationen. Det finns queer-organisationer på plats som kritiserar Israels ockupation av Gazaremsan och Västbanken. Ofta handlar det om en kritik mot Israels ”pink washing” – Israel har lyckats med att marknadsföra sitt land som ett gayvänligt land i jämförelse med Palestina där folk i större utsträckning förföljs på grund av sin sexualitet. Marknadsföringen, menar dessa organisationer, är ett sätt att sälja in sig hos den västerländska ”publiken”. Men frågan kvarstår; är ockupationen i sig ett system som upprätthåller ett patriarkalt och homofobiskt samhälle i de palestinska områdena?

Judith Butler pratar också om hur det instängda och extremt israeliskkontrollerade palestinska samhället saknar juridiska verktyg för självbestämmande och autonomi, men hennes analys går ett steg längre. Hennes utgångspunkt är AIDS-aktivism och kopplar den typen av frågeställning till krig: vilkas liv sörjer vi? Hur bestämmer vi hur ett liv är mindre värt att leva? Butler skriver i sin essäsamling ”Krigets ramar” om hur vi värderar människoliv olika utifrån begrepp som ”erkännbarhet”. Från ett individualistiskt perspektiv skulle man kunna förstå erkännbarhet som en form av inre potential i varje individ. Butler menar istället att vi ska se det som en universell term: erkännande är något som kräver interaktion mellan minst två liv. Erkännbarheten är inte en individuell potential som alla kan åtnjuta; den styrs av sociala normer och större maktstrukturer. Det är tydligt att den palestinska befolkningen inte erhåller samma “erkännanbarhet” som israelerna i Israel/Palestina, både på rent social nivå, politisk nivå och i termber av “erkännbarhet”.

Att applicera queerteorier i ens förståelde av ockupation och hur det i sig är en intressant och viktig del i en globala kampen för rättvisa. Om vi förstår ”queer” som en politisk term med viljan att utmana och krossa de hierarkiska ramverk som gör övergrepp på själva definitionen av våra kroppar, våra identiteter och våra uttryck så går den att applicera både i termer av sexualitet och identitet och på större samhällssystem som exempelvis patriarkatet. Queer är med andra ord inte bara viljan att utplåna våra snäva ramverk som kopplas till sexualitet, utan i en vidare bemärkelse till alla de övergrepp mot folks rörelsefrihet i alla dess olika bemärkelser. En mur runt Västbanken är ett tydligt och konkret exempel på ett övergrepp mot människors rörelsefrihet. Och det är både i explicit mening ett ramverk som det palestinska samhället alltid kommer formulera sig inom och i förhållande till. Och därför ser jag ockupationen av Palestina som en fråga för queers.