Deppighet del 1: En deppig typ

Tillåt mig att introducera en av de deppigaste “typerna i tiden”, en grå halvfigur som utstrålar förspilld kraft och avmattad glans, en förlorare, i ordets sannaste bemärkelse.
Tänk er att ni möter henom i en fullkomligt jävla vardaglig situation, ett anspråkslöst sammanhang (om jag känner er vardag rätt) typ att ni sitter på tunnelbanan, käkar på MacDonalds, etc. Mitt bland allt uselt bottenskrap som ni räknar som era likar, sticker plötsligt en snajdig kavaj- & skjortkombo, en glansig klocka eller en välkammad backslick ut. Ett livs levande överklasyuppie, en borgerlig profitör, mitt ibland er!
Eller? När första hat-sköljningen lagt sig och du börjar tänka lite inser du ju att det inte går ihop. Överklassvin åker inte tunnelbana, profitörer äter inte på MacDonalds. Bli inte förvånad om du märker att klockan är en kopia (hur fan man nu ser skillnad på sånt, man är ju inte nåt borgar-överklass-as), kavajen köpt på Dressmann, iPhone-displayen sprucken osv. Yuppiefasaden är bara just det, en fasad. Du har nämligen träffat på en deppig entreprenörstyp.

I den dagliga kampen för brödfödan är värdighet en ren lyx, eller åtminstone en fråga om feta prioriteringar. Är du arbetare får du per definition aldrig den lön du är värd, utan chefen försöker oundvikligen få dig att tjäna in så mycket pengar som möjligt och samtidigt hålla nere lönen så gott det går (detta kallas mervärde). Bla bla, konstant pissad på & motarbetad, så är det ju, men som arbetare har du ändå möjlighet att Hata. Det kan vara nyttigt och konstruktivt att hata kollektivt med dina arbetskamrater, men även ett privat hat kan vara skönt och befriande.

Hat är inte den deppiga entreprenörstypen förunnat. Entreprenörstypens födkrok är Projekt, dessa projekt måste säljas in till olika mer eller mindre motvilliga aktörer och då finns det inget utrymme för negativa känslor. En sektliknande hundraprocentig pepp på precis allt är fundamental för att motivera sin överlevnad för marknadens hårda krafter. En entreprenör måste också peppa överdrivet mycket på allt alla andra gör, som med lite våld kan kallas “projekt” – entreprenörer suger nämligen sin livsnäring ur oskuldsfulla känslor av kreativitet, passion o.dyl. genom att omvandla dem till “projekt” och prega in dem i sin egen kapitalgenererande modell.

Det otäcka hjärntvättade intryck som alla “entreprenörer” ger ska alltså inte förväxlas med dådkraft, engagemang, visioner osv.; det är liksom till minst 85% rent bondfångeri, fula trix och girighet som styr dem. De 10-15 procenten av ärliga känslor & åsikter de besitter kanske dikterar huruvida de ska tjäna sina pengar på att sälja porr & knark eller eko-märkta kaffebönor. Men nu håller jag på att tappa tråden. Det som är så deppigt med deppiga entreprenörstypen är att hen utstrålar samma sekt-stil, men med självtvivlets och ångestens fula glimt i ögonvrån, i en liten överdrivet djup rynka i ögontrakten, ett leende som oftare och oftare behövts tvingas fram med krampande kindmuskler tills det liksom fryser fast lite för länge varje gång.

Deppiga entreprenörstypen är marknadens fördömda, de må ha en bättre materiell standard än de flesta arbetare men deras stora psykologiska armod är att de måste tycka att allt är fett hela tiden. När det går dåligt måste deppiga entreprenören le ännu mera, för om hen visar svaghet är det morsning och goodbye direkt. Följaktligen är det svårare för mentalt friska människor att lyckas som entreprenörer, och lättare för rena psykopater.

Entreprenörskap kan förebyggas genom tidiga insatser, men för många är det redan för sent. Ett entreprenörskap kan vara mycket svårt att bryta och kan även leda till djupare problem i framtiden. Detta är inte en människovärdig tillvaro. Frige alla entreprenörer! Krossa kapitalismen nu! Eller om ett tag kanske, men ändå ganska snart!

1 comment
  1. Fin läsning! Men på sista stycket kan det nästan tolkas som att entreprenörskap är något som en väljer själv? Entreprenörskap ska ju skolbarnen lära sig redan från 6års enligt den nya skolplanen, det ska genomsyra hela skolgången. Stackars alla de som växer upp i det.

    Jag känner mig som en annan typ av deppig typ just nu. Jag är så less på att inte veta när jag ska jobba, att inte kunna ha ett normalt levnadstempo och en kontinuerlig vardag. Och då tänker jag inte ens på den ekonomiska situationen jag befinner mig i. Allt är så jäkla hoppigt. Jag fick veta att jag ska jobba två pass imorgon för ett par dagar sen, har tänkt på det ända sen dess. Efter att ha gått i flera veckor utan några jobbtimmar över huvud taget så har jag längtat efter att få några inplanerade, men när det väl dyker upp blir jag opeppad för att jag inte har någon kontroll över det. Tio timmars arbete fördelat på två blir ett helt dygns arbetsdag och flera dagars grubblande tankeverksamhet som skulle kunna läggas på något roligare. Var på spelning tidigare ikväll, jag måste ha utstrålat något grått för jag fick höra att det syntes på mig att jag tänkte på att jag ska upp och jobba om drygt sex timmar.

    Kul är iallafall att jag ska bygga och riva scen åt Refused som spelar sin sista spelning där alla intäkter går till Kvinnojouren. Vi får inte se på konserten. Jag tänker plugga och ta lån till våren, för att säkra(nåväl) mig en något ljusare framtid.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: