Stig Dagerman: Människans öde avgörs överallt och alltid

Att yttra sig om människan är att tala om sig själv. I den process individen oförtrutet för mot mänskligheten är han själv part, och det enda som kan skilja honom från målet är döden. Typiskt är att han ständigt, inte minst som domare, befinner sig på de anklagades bänk. Ingen kan påstå att mänskligheten är stadd i förruttnelse utan att först ha iakttagit förruttnelsesymptomen på sig själv. Ingen kan säga att människan är ond utan att själv ha deltagit i onda handlingar. Någon iakttagandets frihet existerar inte, den som lever är mänsklighetens livstidsfånge och bidrar, han må vilja det eller inte, genom sitt liv till att öka eller minska mänsklighetens förråd av lycka och olycka, storhet och förnedring, hopp och tröstlöshet.

Därför kan jag våga säga: Människans öde avgörs överallt och alltid och den ena människans betydelse för den andra är omätlig. Jag tror på solidariteten, medlidandet och kärleken som människans sista vita skjortor. Högst av alla dygder sätter jag den form av kärlek som kallas förlåtelse. Jag tror att människans törst efter förlåtelse är outsläcklig, inte därför att det finns någon arvsynd av himmelskt eller djävulskt ursprung, utan därför att vi alla från begynnelsen konfronteras med en världsordning vars obarmhärtighet vi kan göra mindre åt än vi önskar.

Men nu är det tragiska i vår situation det, att samtidigt som jag kan vara övertygad om de mänskliga dygdernas existens kan jag ändå tvivla på människans förmåga att hejda den världsförintelse som vi alla fruktar. Och det tvivlet förklaras av att det inte är människan själv som bestämmer över världens slutliga öde utan block, maktkonstellationer, statsgrupper som alla talar ett annat språk än människans, nämligen maktens. Jag tror att människans naturliga fiende är jätteorganisationen, därför att den berövar henne det livsnödvändiga ansvaret för medmänniskan, beskär hennes möjligheter till att visa solidaritet och kärlek och istället förvandlar henne till delägare i en makt, som, om den än för ögonblicket tycks riktad mot andra, ytterst är riktad mot henne själv. Ty vad är makt annat än känslan av att inte behöva ansvara för onda handlingars följder med sitt eget liv utan med andras.

Skulle jag så till sist redovisa den vanmäktiga dröm jag liksom de flesta andra drömmer skulle det bli den här: att så många människor som möjligt ska inse nödvändigheten av att bryta sig ut ur de människohatande maktblocken, maktkyrkorna och maktorganisationerna inte för att bilda nya samfund utan för att försvaga den livsförödande maktens ställning i världen. Kanske är det människans enda möjlighet att få fungera som medmänniska bland medmänniskor, till att än en gång få bli mans gamman och mans vän.

(HHBs not: den här texten hittade jag i tidningen Parnass senaste nummer, med tema Stig Dagerman. Själva numret var inget särskilt intressant, det fokuserade mer på att Dagerman var empatisk & en god människokännare, men inte så mycket på hans politiska engagemang vilket jag tycker går hand i hand med dessa sidor. Den här texten av Dagerman själv tyckte jag i alla fall om, den kommer från tidningen Vi, som 1950 bad ett gäng författare skriva texter på temat “Tror vi på människan”. Fetstilningarna är mina.)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: