dEmOkRaTi

Idag tänker jag på:

– Den tragiska paradoxen i att leva i ett dEmOkRaTiSkT samhälle som säger sig starkt värna om jämlikhets- och jämställdhetsprinciper samtidigt som de personer som, på ett eller annat sätt, har en anställning går till sina arbetsplatser som i stället är helt grundade på diktatoriska principer och organisationsformer.

– Att ordet dEmOkRaTi (i alla dess olika former) i text hädanefter endast bör stavas med blandade versaler och gemener, tills den dag då dEmOkRaTi diskuteras djupare och implementeras på ett helt annat plan än vad vi är vana vid idag. Dagen det sker kan vi i svenska språket återgå till att stava ordet med endast inledande versal eller enkom gemener, beroende på var i texten ordet infaller.

– Hur mitt kroniskt vacklande självförtroende, sprunget ur uppväxt, position i samhället etc, har gett mig otroligt många analysverktyg för att syna min omvärld, fenomen som umgängen, den politik som förs och de strukturer som genomsyrar även vänsterrörelsen. Det dåliga självförtroendet har försett mig med en oundviklig självrannsakan som är högst användbar i alla typer av liv, men kanske särskilt i det politiska. Jag tar ingenting för självklart, jag räds gemenskaper och jag tror aldrig att jag har rätt. Jag observerar i tystnad och lär mig konstant. Jag kommer alltid, på grund av mitt dåliga självförtroende, trycka på vikten av en ickehierarkisk vänsterrörelse. En vänster där vi inte ska networka oss fram till intellektuell bekräftelse och stadiga individuella positioner som skarpa vänstertänkare, utan där målet alltid måste vara samhällsförändring och ödmjukhet. En vänster utan de krav som kapitalismen och patriarkatet redan ställer på en. Där vi inte måste vara sOcIaLt kOmPeTeNtA, sTaRkA och dRiVaNdE. En vänster där vi ser att uttrycket “från var och en efter förmåga” gäller även psykiskt sett.

Jag är på grund av allt detta väldigt intresserad av anonymitet som metod, och ställer mig skeptisk till den gängse metoden att hylla just de personspecifika starka åsikterna. I den vänstern känner jag mig nämligen som en förlorare. I den vänstern vågar jag inte, för i den vänstern är inte jag tillräcklig. Samtidigt ifrågasätter jag min egen inställning till detta eftersom jag förstår vikten av att skilja på utopi och metod. Kan det inte vara så att det krävs de personspecifika starka åsikterna idag för att samhällsklimatet ska kunna förändras, frågar jag mig själv. Men jag känner ändå instinktivt och starkt att det är en problematisk metod, som i själva grunden också bygger på en typ av hierarki, en kunskapshierarki, där alla inte känner att de håller måttet. Och där de som håller måttet riskerar att glömma bort syftet. Makt i sig är ju förrädiskt, vare sig du har fett med kapital i cash eller fett med kapital i din analys av Kapitalet. Detta bör vi se upp för. Detta bör vi diskutera!

Jag vill alltså, trots den uppenbara sugigheten i dess existens, tacka och lyfta det dåliga självförtroendets roll. Jag tror att många skulle utvecklas av lite sämre självförtroende. Det har gjort mig till en bättre människa.

– Att detta med att vara tyst, iaktta och lyssna på människor i andra positioner och utanför sin egen sfär är ett minst lika politiskt arbete som att våga ta ordet och säga vad en tycker. Jag kan inte understryka detta nog. Jag vill inte vara stark. Jag vill att vi ska vara starka.

– När jag var vid universitetet i Concepción i Chile, och Alonso, min pappa, tog med mig till en minnessten på området med folk som försvunnit under militärdiktaturen. Han pekade ut några av sina vänner och berättade lite om deras olika karaktärsdrag. Det tar på mig hårdare denna morgon än vad det gjorde då jag stod där. Känslor är nyckfulla, sympati är nyckfullt. Och det är helt jävla förjävligt det som hänt.

– Svält.

Vad tänker du/ni på?

6 comments
  1. hhb said:

    Jag tänker att för den som är osäker på sig själv (nåt jag kan relatera till väldigt väldigt mkt) så är den ansiktslösa, ledarlösa modellen både bra och jobbig: det är skönt och konstruktivt att få vara anonym och inte sättas in i en kunskapshierarki (skönt för de som upplever det som jobbigt och konstruktivt för de som vill motverka hierarkier).
    Men den ickehierarkiska ledarlösa rörelsen tycker iaf jag också innebär ett sjukt stort personligt ansvar att vara en politisk & handlande varelse. Det personliga ansvaret handlar inte om att “förverkliga sig själv”, vara “drivande” osv. men även om vi vill ha ett socialt samhälle där vi hjälps åt, måste varje individ ta sitt ansvar att hjälpa till, och om vi inte vill ha en Ledare som ska tvinga oss att hjälpa till blir det ansvaret ännu större.
    Man kan lätt lockas att köpa sig fri från det ansvaret genom att medvetet ställa sig under en stark ledare och erkänna att den är mycket bättre och smartare än en själv (eller så gör man det för att man är rädd för sina medmänniskor och tror att de kommer missbruka sitt ansvar om de ges tillfälle).
    Läste en väldigt fin text i Stig Dagerman-temanumret av Parnass (litteraturvetenskaplig tidning) som jag tycker berörde detta lite, kan lägga upp den här. Individuellt ansvar vs. förlåtelse och ödmjukhet.

  2. hhb said:

    Btw, kan känna ett behov av att påpeka att som typ 85% av allt jag skriver handlar min kommentar ovan inte om att säga emot/försöka “äga” utan att typ ge perspektiv, problematisera, att själv förstå bättre, osv.

  3. Trodde jag hade svarat på detta! Ja lägg gärna upp den texten.

    Det är lätt att vara inställd på att kommentarer på internet är kommentarer EMOT en, trots att de bara vill fördjupa och diskutera det som personen precis läst. Det där borde en bli bättre på att komma ihåg. Förstår vad du menar tror jag.

    Jag tycker att vänstern borde diskutera kunskapshierarki mer. Jag har ju inga svar, men om vänstern tappar mig, en person, på grund av att jag fegar ur för att det krävs råbarkad styrka, så har den förlorat ett perspektiv. Jag venne jag, ödmjukhet. Det gillar jag.

    Det här var nog mycket av ett inlägg för att reflektera över mitt sunkiga självförtroende mest, vad för perspektiv det gett mig och så vidare.

    Heavy

  4. kalla mig passiv said:

    Hej!

    Jag läste det här för ett tag sedan, och det träffade så rätt i läsande stund, att du vänder ett vacklande självförtroende till något positivt. Ja, positiv kände jag mig efter jag läst det. Sen har det som suttit i, följt med i olika tankebanor och den lilla låga det väckte i mig har hjälpt till att nysta ut en del trassliga knutar. Tack!

    Och så tänker jag igen. Det bästa med att detta har fastnat i tankemaskineriet är att det aldrig blir färdigt. Jag läser “Det dåliga självförtroendet har försett mig med en oundviklig självrannsakan som är högst användbar i alla typer av liv, men kanske särskilt i det politiska. Jag tar ingenting för självklart, jag räds gemenskaper och jag tror aldrig att jag har rätt”.

    Jag känner så med dig. Speciellt det där med att det kan komma något positivt i att aldrig tro att en är rätt.

    Så tänker jag också på dom effekterna av mitt dåliga självförtroende som jag tycker är supertrista. Det gör så att jag inte tror att jag kommer klara av sådant som jag vill. Jag blir passiv. Mitt dåliga självförtroende genererar osäkerhet och jag för mig inte socialt så som jag önskar då jag inte tror på min sociala förmåga vilket kan få effekter som att jag kör över personer.. Men kanske, utan överdimensionerade krav på social kompetens kan jag också lugna ner mig och bli trygg nog att vara sådär ödmjuk som du skriver, och som jag vill vara. Jag tycker att det finns en ödmjukhet i dina texter som gör att dom känns omfamnande att ta till sig på ett icke påträngande sätt samtidigt som dom lämnar en massa frågetecken. Och inte minst en önskan om att bli sådär ödmjuk som tonen i dina meningar. Det är vad som händer i mig!

    “Att detta med att vara tyst, iaktta och lyssna på människor i andra positioner och utanför sin egen sfär är ett minst lika politiskt arbete som att våga ta ordet och säga vad en tycker. Jag kan inte understryka detta nog. Jag vill inte vara stark. Jag vill att vi ska vara starka.” Det är första gången jag hör/läser någon uttrycka sig på detta viset. Jag blir nyfiken och känner att det ÖPPNAR UPP: Som sagt är jag ständigt rädd för min passitivitet, som om att det var den som skulle ta mig till botten tillslut. Återigen, skyhöga krav på en själv, av en själv och utifrån, om att en ska vara stark och drivande. Dina ord hjälper mig att dekonstruera dom idéerna!

    • Vilken fin kommentar, det känns bra att läsa den.

      Det är ju ett konstant arbete som förmodligen aldrig kommer ta slut, detta med att försöka uppvärdera en själv. Denna text var för mig ett av de försöken. Och som du också skriver så är det ju en väldigt svår balans, för det är lätt att hamna i endast passivitet och det gynnar ju ingen. Det jag nog har funderat på är just hur omgivningen runtomkring en kan underlätta för att skapa utrymmen där en inte hamnar i denna passivitet. Jag tror inte att ansvaret BARA ligger på en själv, jag är så urbota jävla skit-trött på självhjälpstanken. Vi ska ju hjälpa varandra, särskilt inom vänstern. Metoderna för och kunskaperna kring att nå gemenskap som alla känner sig bekväma med är lika viktiga som målet, i alla fall om en har som utgångspunkt att faktiskt nå målet som ju i sig kräver att många är med. Det lite ironiska i detta med att belysa allas bekvämlighet och känsla av värde i politiska sammanhang är ju att det oftast ligger på de “drabbades” lott att belysa problemen, vilket ju i sig är svårt…såklart. Haha. Säga ifrån, berätta eller ta ton, huu.

      Det är ju lätt att vara ödmjuk inför sina egna svårigheter, och i förlängningen andras svårigheter som sammanfaller med ens egna. Och det är kanske just det jag vill trycka på också. Jag och du och andra som känner på detta sättet, vi är ju i ärlighetens namn bäst på ödmjukhet inför just detta, eftersom vi känner detta inpå bara huden. Det är VÅR tillgång(tillsammans med andra tillgångar också naturligtvis), som också bör ha en given plats. Sedan finns det andra tillgångar och egenskaper som är bra också som en själv kanske inte åtnjuter, men vafan, en kan ju inte vara bra på allt. Det går ju faktiskt inte, och en borde bara släppa den tanken en gång för alla.

      Så helt enkelt, ett ständigt arbete med det dåliga självförtroendets inte lika givande konsekvenser men samtidigt ett uppvärderande av det dåliga självförtroendets givande konsekvenser (som ju är reella och legitima!).

      Angående social kompetens och känslan av misslyckande när en inte “lever upp” till det kravet så har jag skrivit en text tidigare som snuddar vid det lite iaf; http://emiliainezellafelixdauvin.wordpress.com/2010/03/24/fan/

      “Förresten, fenomenet att vissa får epitetet sociala, vafan ska det betyda? Alla är ju sociala i de situationer de känner sig säkra och trygga.”

      Social kompetens är ju en norm, som kanske handlar om någon typ av effektivitetstänk även där. Det finns, likt en urhäst, en ursocialkompetens som är perfektionen av personlighet och den ska vi alla sträva efter. Det är ju bara ett jävla vidrigt skit-tänk som är påtryckta oss. Vi är utslängda i världen, kastade och krossade mot betongen och förväntningarna och betygen och vardagen som måste upprätthållas och pengarna som ska rulla in och relationerna som alltid ska utökas eller förbättras. Klart det är obekvämt, och vissa blir mer obekväma än andra. Det är bra att försöka ta ett djupt andetag och säga den töntiga jävla meningen “jag är bra som jag är”. Du är förstås också bra precis som du är. Eller bra. Du är som du är och det är helt okey. Så jävla okey.

      Jag skulle kunna prata om detta i en evighet. Tack för kommentaren!

      (Vad personligt det blev…)

      Heavy

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: