Del 2: Idle plans for the idol rich

Ja ja jag vet vad ni tänker, det där med “liberala värderingar” blev lite förhastat. Nog för att jag i förra inlägget använde ord som “såsse”, “pappa staten” osv. för att retas, men det var oansvarigt att använda ett uttryck som “liberala värderingar” utan att specificera vad jag menade. Det skall ej upprepas.

Poängen var i alla fall att skilja mellan den gamla socialdemokratiska traditionen och den nyliberala, och undersöka Sveriges och Stockholms schitzofrena förhållande till dessa, då staden och administration byggdes av sossar men sedan ett antal år tillbaka förvaltas av borgare. Replay: sossar gillar att bygga upp system som säkrar en viss genomsnittstrygghet för genomsnittsmedborgaren – på bekostnad av den som av olika anledningar faller utanför ramarna, säger liberalen. Liberaler vill ta bort både rättigheter och skyldigheter ör att skapa förutsättningar för individualism och egna initiativ – till gagn för marknadskapitalismen och på bekostnad av de som inte föds med silversked i röven, protesterar socialisten.

Trots sossarnas välmenande planeringstanke (som skulle garantera en lägsta dräglighetsnivå med hjälp av regler om hur man får bygga, hur man får låta, vilka drycker som får serveras var osv. osv.) överlevde ju klassamhället, även i Sverige. Något förenklat kan vi exemplifiera med förorterna (ju längre ut desto lägre underklass) vs. innerstan (öfre medelklass och uppåt) Som vi redan konstaterat är det där med cykling, “promenadstad” osv. något som man kan unna sig om man bor i innerstaden och därmed har nära till allt.

Vi andra bor i en förort och pendlar till jobbet på vardagarna och till krogen/bion/gallerian – i city – på helgerna. När alla är utspridda i olika satellitstäder/ABC-städer/miljonprogram med noll kommunikation tvärsemellan, så blir innerstaden det ställe där det är enklast att träffa folk som bor i andra förorter – innerstadsborna har i sin tur mer eller mindre nära till allt eftersom de bor i mitten. Staden, stadsrummet, platser i staden, ute-/kulturlivet i staden, vem som bestämmer över staden osv. osv. påverkar med andra ord även oss som inte ens bor där.

Att de förorter vi bor i ska ha allt vi behöver och att vi aldrig ska röra oss där utanför lät säkert bra i teorin, men verkligheten verkar vara att vi även behöver staden. Jag tror att det kan ha att göra med att ett arbetargetto med så och så många parklekar och centrum fortfarande är ett arbetargetto, med allt det medför. Mer vågar jag inte säga om den socialdemokratiska stadsplaneringens historia och den historiska anledningen till att Stockholm ser ut som det gör, men det är definitivt något jag skulle vilja lära mig mer om.

Klart är iallafall att liksom varje kraft alstrar en motkraft innehåller den socialt medvetna, planeringspositiva sosse-verktygslådan en del regler och paragrafer som motverkar en utveckling som kanske inte skulle vara så dum ändå. Ett populärt exempel är svårigheten att bygga nya billiga hyresrätter för att allt ska vara handikappanpassat osv. Frågan är om ALLA lägenheter faktiskt måste ha låga trösklar och rullstolsstora badrum, eller om fattiga som inte har dessa behov kan tjäna på att billigare “slimmade” lägenheter blandas med de handikappanpassade.

Nästan alla åtgärder har en ekonomisk faktor: om det inte handlar om rena skatter och avgifter kostar det oftast indirekt pengar att leva upp till reglerna, och det blir ännu dyrare böter om man inte gör det. Det är inte så enkelt som att de onda storföretagen och rikisarna stoppas av reglerna, eftersom de oftast har råd med de kostnader det innebär att följa dem. Att de sedan är giriga as som prompt ska fuska och pressa ut så mycket det går är mer ett karaktärsfel än ett samhällsproblem.

Ett exempel: Jonny som brinner för musik och vill arrangera spelningar i sin replokal kan inte leva upp till kraven på ljudisolering osv. med mindre än att lägga hundratusentals kronor på renovering (för att inte tala om det intellektuella och kulturella kapital som krävs för att sätta sig in i regelsystemen från första början). Rikis-kapitalisterna som vill öppna ett nytt nöjespalats i innerstan, däremot, har pengar nog att välja och vraka bland lämpliga lokaler, men gör det bara om de bedömer att de kommer få tillbaka pengarna i förtjänst sedan.

Nu när borgarna som sagt har makten över den socialdemokratiska byråkratin används den dessutom helt borgar-selektivt: det är värt för staden att ha en dialog med företag som drar in mycket pengar, t.ex. Debaser och Berns, och försöka utarbeta en modell för att deras verksamhet ska kunna fortsätta trots buller, droger och allt annat som följer i spåren av kroglivet. Jonnys underjordiska punkhus däremot är inte en tillräckligt stor ekonomisk faktor för att inte kunna dra hela vägen åt helvete vid problem. Att vara “entreprenör” i borgarvärlden är som bekant inte att vara dådkraftig, visionär, kreativ, driven, entusiatisk, etc., allt det där kommer i andra hand, efter entreprenörens funktion som pengagenerator som är den för evigt och för alltid viktigaste i marknadsekonomin.

Summan av allt detta blir följande: trots att vi förväntas ha allt vi behöver i förorterna där vi bor, lever vi ändå mycket i staden, och eftersom sossesystemen har som mål att skydda medborgarna, är det just de som har möjlighet (råd) att bo i staden som styr vilka regler som ska gälla där. Detta blandat med borgarblockets fetisch för egendom och kapital gör att den kapitalstarke, t.ex. en innerstadsbostadsrättsbo, har enormt stor makt över vad som händer i staden, och nämnda bostadsrättsägare kan med ett enkelt telefonsamtal till miljöförvaltningen övertrumfa Jonny Punks rätt till ett socialt och kulturellt liv (som oundvikligen kommer innebära visst buller, nedskräpning osv.). Och privata initiativ välkomnas och stöds så länge de attraherar mycket folk och drar in mycket pengar.

Kort sagt: socialdemokratin menade väl men fattade inte att det inte går att bestämma helt över människors liv. Sen kom borgarna och tog över de sämsta delarna av projektet (social kontroll, byråkrati) och tillsatte ökande klassklyftor och extrem kapitalismkåthet, som bara en äkta borgare kan.

Även denna gång ska jag lämna er att begrunda ett musikstycke. Sedan följer del 3.

Idle plans for the idol rich
Knitting the economy, not dropping a stitch
Destroying anything that doesn’t quite fit
Waiting for the witch hunt

2 comments
  1. ina said:

    denna analys e mkt bra tkr jag

  2. hhb said:

    Tack tack!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: