Tankar om blasfemi
Blasfemi betyder hädelse, eller gudsförsmädelse. Precis som det låter ger alltså ordet Blasfemiska truppen ett slags antydan till hädelser av olika slag. Idag kan mycket ses som ett slags substitut för religiös dyrkan. Liv Strömquist exemplifierar med kärlek. Dagens västerländska “tidsanda” har ersatt predikan med tunga kärleksförklaringar. Vi hyllar kärleken i sånger, ritualer, texter, bekännelser; vi har givit kärleken synder, regler och moral och vi har smyckat den med ödesdigra symboler och villkor. Vi avgudar kärleken, ser den som ett självändamål i sig.
Kärleken är en närmast fundamentalistisk och modern folksaga, fullproppad med sedeläror och krav. Den har blivit en så fullständigt absolut kärna i vårt identitetsskapande att ett övertramp inom dess ramar är socialt stigmatiserande, uteslutande. Den är pirrig också och trevlig, den där känslan av kärlek. Precis som de gånger ens konto fylls på med fylliga siffror, redo att subtraheras och multipliceras till diadem, knäckebröd, konsertbiljetter och öl kan en kärleksbekräftelse omsättas till guld i ett symboliskt kapital. Du upphöjs som människa, din existens spelar roll. Visst kan människor interagera, tycka om varandra, respektera varandra och knulla ibland. Men det är i de tomma gesterna vi skapar det största värdet. Att skända kärlek är inte att börja hata – det är att ifrågasätta det ritualmässiga symbolskapandet och ibland stanna upp och fråga sig själv vad du som medkonstruktör till dagens kärleksfundament har för roll. Vad du gör, bara för att.
Skända skända skända. Häda häda häda. Det går att skända och häda mycket. Och att börja tänka i termer av dekonstruktion och hädelser gör en givetvis deprimerad, utsatt för en sådan aktiv, ständig självgranskning och kritik. Varför gör du det här? Varför fotar du den där? Varför säger du så där? Det som går att skända är ju också kärnan i det som kan tänkas deprimera en. Meningslösa riter, krav och symboler som ibland skiftar med sitt sinnesslöa nylle, när en väl stannar upp och frågar sig varför allt känns konstlat och tomt. Att desperat skapa mening i fula symboler är inte att leva. Det är att dö. Alldeles för långsamt.
Och så ett klassiskt absolut sidospår som ändå har med saken att göra, och som från början var min poäng med att sätta mig ner och skriva istället för att koka kaffe:
Namnet är din framggångsfaktor, eller hur? Din bästis, din sol. Du står alltid i ditt namns skugga, ditt namn kan bli viktigare än ditt stämband. Ditt namn är kvittot på din identitet, som med olika variationer och former utvecklas till en statussymbol eller skymf. Ditt namn har makten att avslöja klass, genus, etnicitet. På Blasfemiska truppen skändar vi namnet genom att skriva under pseudonymer. Men vi borde kanske oftare diskutera varför vi ens har olika, individuella pseudonymer. Är det en del av den individuella namnkulten? SKA VI INTE SKÄNDA NAMNEN?
BLASFEMISKA TRUPPEN 
Pratade med en kompis som nyss fått barn, de har inte kommit på nåt namn än och han sa att det börjar bli bråttom för har man inte kommit på namn för barnet efter tre månader får man böter av staten. I Norge tvångsdöps dessutom barnet, efter kungen/drottningen givetvis. Det framstår ändå som ganska milda åtgärder med tanke på vilket kaos som skulle drabba samhället om vi inte hade namn (förutsatt att de inte ersattes av personnummer förstås). Intressanta grejer.
Jag är lagdt åt systematisk skepsis men jag tycker det kan bli ett problem ibland att ifrågasättandet i sig blir dogmatism… t.ex. om man ifrågasätter kärlek och relationer, många verkar tänka i termer av typ “Det här och det här är bara ritual och skenbilder, medan DET HÄR är riktig kärlek” – dogmen blir att det går att hitta fram till någon typ av riktig kärlek (öppna förhållanden eller fan vet jag) bakom de tomma gesterna. Jag tycker det är ganska uppenbart att kärlek är nåt man gör tillsammans och inte nåt övernaturligt som bara finns, oavsett vilket uttryck den tar sig. Folk i gemen kanske har svårt att se hur man kan göra på ett annat sätt än tvåsamhet, men jag tror inte särskilt många tror att det inte FINNS andra sätt, att det är en skymf mot Gud att göra annorlunda, osv.
MSAHB
Men jag behöver inte nödvändigtvis ifrågasätta tvåsamhet eller ställa öppna relationer som en “bra” eller “god” kontrast till “ond” tvåsamhet. Jag tycker det är samma sak, så länge man inte funderar kring vad för typ av uttryck man aktivt använder för att konstruera sin relation i sin omvärld. Jag har haft både monogama och polygama relationer, och har trivts/icke-trivts i båda. Vad som bekymrar mig är mitt aktiva identitetsskapande som ibland är blint och mekaniskt, därför att jag använder kärleken som något form av halvfabrikat. Jag är inte “emot” kärleksrelationer eller “kärlek”, men jag tycker det är spännande att fundera kring det i termer av kult. /FM
Ja asså det var väl det jag också menade egentligen, att förhåller man sig distanslöst & kategoriskt till saker så blir det gärna fel oavsett. En grej man verkligen kan ifrågasätta är tendensen att tänka sig ifrågasättandet som en formulerad fråga, som har ett konkret svar, och att det svaret nödvändigtvis är “gott”. Att över huvud taget formulera frågan brukar ju ses som ett anspråk på att kunna svara på den, nu har det kanske mer blivit ett sätt att säga att det vi tar för givet också KAN ifrågasättas.
////////////****~~~BRÅTTOM~~~****
Pingback: Ält | Hannes blogg
Jag fick lära mig i skolan i våras att i det individualiserade och sekulariserade samhället är det antingen “kärleken” eller “jaget” som är det heliga objektet som ska dyrkas. Nån DWEM hade skapat en utförlig teori kring detta och boken framhöll att det är gemenskapande genom symboler som legat till grund för alla mänskliga samhällen.
Från boken vi läste då:
”Att skämta och vara ironisk är två mycket vanliga sätt att uttrycka sig på i dag. Det är sätt som visar att vi kan upprätthålla en psykologisk distans till de sociala påtryckningar och organisationer som finns omkring oss. Att klaga och kritisera, två andra mycket populära samtalsformer, är andra sätt att behålla vårt oberoende.”
”En stor del av de samtal som förs innehåller vad man kan kalla ”vita lögner”. Människor överdriver, målar upp händelser i sina vardagsliv som ska göra dem mer spännande och intressanta än vad de faktiskt är, de låtsas vara smartare eller mer coola eller rikare eller mer framgångsrika än vad som är fallet.”
”Samtal är en serie små ritualer genom vilka dyrkan av jaget upprätthålls”.
Har inte kvar boken och har inte citerat mer från den än det där. Men med den utgångspunkten är det i det individualiserade samhället en hädelse att prata om det mesta som handlar om större gemenskaper än “kärleksrelationen” (1&1) eller en själv.