WE NEVER ASKED FOR WAR

Den här bilden, som kommer från baksidan av singeln “No doves fly here” (Crass records) summerar bandet The Mob ganska bra för mig. Den är tecknad av en som heter Wilf och som kom från småstaden Yeovil, där Mob startade innan de flyttade till anarkokollektiven i London. Bandet började spela punk redan runt 1977 men blev aldrig stora eller signade, och spenderade en del tid med att spela på flummiga “fria festivaler”, hippie-anarkist-fester och konstsquats, innan de hittade ett logiskt sammanhang i anarkopunkscenen som växte fram i början av 80-talet.
Folk som inte hört så mycket brittisk anarkopunk tenderar att tro att det är stenhård och jättefarlig musik, typ crust eller hardcore, men det är det som bekant inte alltid: Crass spelar ju mest nån sorts no-wave/tattig konstpunk, Amebix & Rudimentary Peni spelar typ motorcykel-rock’n’roll, och så finns det banden som låter som det vi nästan lika gärna kan kalla postpunk eller goff, exempelvis Hagar the Womb, Rubella Ballet, The Mob.

Skillnaderna i politik är lika stora som skillnaderna i sound: Crass ofta analytiska & välformulerade texter & flygblad, Amebix metal-pagan-anarki, Rudimentary Penis “samhället gör mig mentalsjuk” osv. The Mob summeras som sagt bäst av bilden ovan: en punkare som sitter och gråter bredvid en hög med lik.

“Watching the TV till hubby comes home unable to stand on his feet
black and white pictures of policemen with sticks smashing fuck out of kids on the street”

“Stubbing out progress where seeds are sown, killing off anything that’s not quite known
sitting around in a nice safe home, waiting for the witch hunt”

“I’m alive frozen futile, you’re not alive but you’re warm
you haven’t suffered no nightmares and you cannot spell harm”

Förut tyckte jag att det var konstigt att “fredspunk” var en synonym till anarkopunk, The Mob fick mig att förstå hur det hängde ihop. Våldet är maktens uttryck och båda måste bort. Men The Mob handlar mer om att sörja: det är över, vi lever vid helvetets portar och ingen räddning finns i sikte, det enda vi kan göra är att samla vår stam och gömma oss i skogen eller i ruinerna som blir kvar efter att allt gått under. Typ. Jag tycker det är starkt att våga vara politisk och samtidigt ledsen, inte alltid visa upp ett tappert duktigt aktivistansikte mot världen.

“Mirror breaks” var bandets sista singel och här låter de 0 procent punk. Faktum är att flera tidiga indiepopband covrat den här låten (på den tiden var det nämligen inte olagligt att skriva indiepoplåtar som handlade om något annat än att gå på disco och bli kär i en tjej med prickig kjol). Varje gång jag lyssnar extra noga på den här låten + texten börjar jag grina lite.

“You may think I don’t know anything, you may think I’ve got it wrong
but  I know what it means when I hear the hangman whistling his song
and the knives so sharp in Whitehall are the knives they keep for us
and the only weapons we’ve got are our hopes and fragile love”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: