This is not Disneyland, and this is not Punkland, this is INDIAN LAND!

För ett par år sen började jag läsa den fantastiska musik-/filmbloggen Kick to kill som gjort mig till en mycket bättre människa och fått mig att upptäcka massa ny bra musik, och i allmänhet fått upp min musikpepp i perioder när all musik känts trött å tråkig. Vid något tillfälle la Stiles som styr bloggen i följd upp några liveklipp med hc-bandet Crucifucks, deras två skivor och Doc Darts solo-LP “Patricia” och kassetten “Black Tuesday”. Doc Darts musik har sedemera kommit att betyda mycket för mig.

Jag gick lite baklänges tillväga när jag lyssnade in mig på det: av en slump laddade jag först ner Doc Darts poppiga soloskivor, sedan upptäckte jag att han även sjöng i Crucifucks, så jag laddade hem deras flummigare skiva “Wisconsin”, för att till sist upptäcka första Crucifucksskivan som är ganska klassisk 80-tals-USA-HC (fast lite skevare och konstigare) och som jag gissar att de flesta kanske börjar med.

Tydligen var Doc Dart ganska gammal när punken kom och hade redan varit nere med rock’n’roll, Stooges och MC5 och allt sånt där ett tag, och han startade sen ett punkband med bl.a. Steve Shelley (senare i Sonic Youth) för att skrika ut sitt hat mot chefer, snutar, media, regeringen osv., samhället i allmänhet helt enkelt. Det här låter ju som vilket punkband som helst, men något som skiljer ut Crucifucks är väl dels att Doc Dart verkligen skriker, och att det bokstavligt är hans hat vi hör.

Politik i punk är ju ett favoritämne för duktiga världsförbättraraktivister (“Punk alienerar vanliga människor från Rörelsen, punk är bara en hyllning till sig själv, osv osv osv.”), det är inget jag ska diskutera här utan jag vill dröja kvar lite vid frågan om hur politiken kan uttryckas. Det finns t.ex. de djupodlande analytiska (pretentiösa) texterna typ Crass, det finns alkoholcrust där anarkismen blir en soft livsstil för den som vill vara full varje dag (obs., ingen värdering i denna beskrivning), pliktskyldiga politiska statement som egentligen är sekundära till musiken men är med för att “det ska vara så”, och så finns det den del som jag tycker är intressantast just nu, där politik och personliga känslor & upplevelser smälter samman. Man kan höra det när Moderat Likvidation sjunger “Varför ska dom dö?” och man kan höra det i Crucifucks. Det är inga särskilt djupa politiska texter, men det är inte det det handlar om. Det är en person som uttrycker sin ilska och sorg fast i politiska ord, och då blir det inte bara individuellt utan även något som i alla fall jag kan relatera till.

Första plattan handlar som sagt mer om samhället, men Doc Dart började på sikt hata konformismen och klickmentaliteten i punkscenen och brukade rutinmässigt förolämpa publiken som kom till Crucifucks spelningar och hoppades på röj. Andra plattan låter väldigt annorlunda, bandet ska tydligen ha influerats mer av 70-talsrock och gjort en skiva som är mer dynamisk och traditionell än första, på ett sätt mer lättillgänglig och samtidigt mer skum, antagligen åtminstone delvis för att jävlas med den del av publiken som ville höra klassisk tuff-kille-hc.

Nånstans här hände det massa saker i Doc Darts liv. Tydligen var han bipolär/manodepressiv vilket bl.a. tog sig uttryck i ett konstant krigande mot den lokala ordningsmakten, vilket ledde till att fru och barn var tvungna att flytta ifrån honom, och han blev sjukligt kär/besatt i sin psykolog Patricia, till den grad att han spelade in två soloalbum som mer eller mindre var dedikerade till henne, som påminner mer om tidig amerikansk indierock än något som har med punk att göra. Såhär i efterhand kan man tänka sig att det måste varit ganska jobbigt för alla inblandade, men skivorna har flera väldigt bra och känsliga låtar och ger en fin och tragisk bild av hur en person kämpar med sin egen psykiska trasighet (utan att riktigt vinna).

Det är svårt att hålla koll på alla historier men allt tyder på att Doc Dart har fortsatt vara en tvättäkta outsider och rebell till den grad att det nästan bara är korkat. Säga vad man vill men jag tycker det är något inspirerande med det.

 

För vidare läsning, se den här bra Vice-artikeln (i just detta fall ej en självmotsägelse).

//Bråttom

1 comment
  1. vilken bra text och bra ämne. gillar att läsa på det här sättet. och lyssna.

    heavy

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: