Inför åtgärder för arbetslösa, inte åtgärder mot arbetslöshet

När jag vaknade i morse så var jag inte på jättebra humör, så jag kom att tänka på en arbetskamrat jag hade kanske 2009.  Hen var ganska lågmäld, kanske fem år äldre än mig, tittade mest ner i bordet och sken bara upp när det visades dumma klipp och bilder i mobiltelefoner. Hen var oftast bitter och vi delade på många sätt samma inställning till arbetet vi utförde. Det kunde vara att lägga ut grus och platta till det, lägga ut ett till lager med finare grus och platta till det, gräva en ränna, lägga i ett rör, lägga på mer grus, platta till det, sätta ner lite käppar, dra i några kabeltåtar, kanske lägga ut ett par stenblock. Det var alltså inte speciellt inspirerande eller självförverkligande arbetsuppgifter.

Men så försvann min like en dag och en annan i fikabaracken sa: ”Det där var en sån där som haft lite för mycket tid till att sitta och tänka för sig själv”. Några år senare hörde jag ett liknande utlåtande från en annan person: ”Jag skulle kunna ta vilket jobb som helst, bara jag slipper sitta hemma för länge. Sitter jag själv för länge kommer grubbleriet”.

Jag undrar vad det är för grubblerier den arbetande befolkningen är rädd att hamna i. Jag tror att folk är rädda för att bli ensamma och understimulerade.

När riksbanken på sitt fånigt kryptiska språk låter hälsa:

“Vid oförändrad räntebana skiftade denna information upp inflations- och produktionsprognosen, och inflationen och resursutnyttjandet riskerade att bli för höga enligt vår bedömning. Vi behövde därför justera upp räntebanan, vilket då skiftade tillbaka inflations- och produktionsprognosen, så att de visade en bättre utveckling för inflationen och resursutnyttjandet.”

så menar de att de höjer räntan för att se till att “resursutnyttjandet”, utnyttjandet av landets samlade arbetskraft, inte blir för hög. De höjer räntan för att se till inte för få är arbetslösa. Riksbankens åtgärder för att stabilisera ekonomin trumfar alla politikernas idéer om att skapa jobb. En kapitalistisk ekonomi behöver jämviktsarbetslöshet, heter det. 2012 är målet för jämviktsarbetslöshet att 6,5% av Sveriges arbetsföra befolkning ska vara arbetslösa, att jämföra med 1994 års 6% och 1982 då endast 2,5% skulle stå utanför arbetsmarknaden.

Så istället för att lägga skattepengar på att skapa förnedrande låtsasjobb åt arbetslösa, värdelösa arbetsmarknadspolitiska åtgärder och CV-skrivarkurser, så tycker jag att politikerna ska se till att ta hand om oss arbetslösa och ge oss givande sociala mötesplatser där vi kan träffas, ha trevligt och utveckla våra färdigheter. För arbetslösa kommer vi fortsätta vara, och kapitalismens logik säger att vi kommer bli fler.

Vilka riktiga arbetslöshetsåtgärder skulle ni vilja se?

2 comments
  1. Det är något en måste ta fasta på mest av allt, att kapitalismen i sig kräver en viss procent arbetslöshet. Tror det måste pratas om mer, så att den kollektiva och mentala stigmatiseringen av arbetslösa upphör. Inställningen att arbetslösa är lata känns underliggande hela tiden, och det skulle vara skönt ifall politikerna i olika typer av debatter var mer öppna med just det att kapitalismen kräver sina arbetslösa.

    Och samtidigt med detta, som du säger, skapa riktiga arbetslöshetsåtgärder. Och samtidigt som dessa åtgärder skapas så borde det gemensamt skapas meningsfulla platser för folk som har lönearbete också.

    Heavy

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s

%d bloggers like this: